Det är måndagsmorgon. På väg till jobb köper jag en kopp kaffe. Pappmugg med plastlock. Plötsligt befinner jag mig åter i måndagsmarschen. Alla i samma riktning. Viljelösa drönare. Med rytmiska steg mot olika men på ett sätt ändå samma mål rör vi oss. Jag finner det hela komiskt trots att jag är en av dem, trots att mina ben gör alla andras sällskap småler jag i det tysta. Det finns inget mål med själva målet. Känslan av att det inte finns något mervärde förutom lönen blir alltmer påtaglig. ”Är det tillräckligt?”, tänker jag tyst för mig själv. Den senaste tiden har jag tänkt mycket på att ändra karriärsbana. Men jag kan inget annat. Mina färdigheter är begränsade. Frustration. På något sätt måste det väl ändå gå, men ännu så länge är det bara tankar. Funderingar om framtid och mening. Kris? Ja, kanske! Jag vet inte. Oavsett så är måndagen här och jag är en av alla. Fortfarande med samma steg och i samma riktning.
Det känns som att jag går på ångor. Som att min tank nästan är tom. Mätaren är redan nere på noll men trots det fortfarande rörelse. Jag ser sommaren framför mig, där inom räckhåll. Lockande och välbehövlig. Bara en kort distans. Min årliga flykt från vardagen finns så nära att jag nästan kan greppa den. Kan nästan känna dofterna, förnimma värmen och ljuden som målar mina sommarkvällar under veckorna i Grekland. Våren är vad våren har varit. Jag tänker på min farmor och jobbet som jag är osäker på att jag någonsin kommer att hitta rätt i. Jag tänker på tårarna i mars kontrasterade mot den vackra oföränderliga värmen som brinner inom mig, och jag tänker på den energi som gått åt när jag fastnat i tankar om just jobb. Egentligen vill jag inte se sommaren som en flykt utan som en paus men kanske flyr jag ändå. Kanske försöker jag bara undkomma för en stund. Det spelar egentligen inte någon roll för behovet är lika närvarande oavsett definition. Som alltid blir sommaren en tid för reflektion. Distansen ger mig verktygen att till fullo njuta av det vackra. Tankar utan distorsion. Bilder utan förvrängning. Min förhoppning är att den i år ger något mer, något ytterligare. Att den kanske bringar klarhet vad jag egentligen vill med mitt jobb. Alla dessa timmar i vardagen. Ska jag tänka om eller leta vidare på samma bana, eller helt enkelt stanna kvar? Ska jag fylla dem med mening eller en drönarlik tillvaro som betar av de flyende veckorna i en ökande takt. Jag slår en blick i kalendern och sätter en siffra på avståndet. ”Överkomligt”, tänker jag. ”De där ångorna räcker nog”.
Ångor
Ingenting inom mig är under kontroll. Från att för ett par sekunder sedan kunnat styra medvetandet och mina sinnen vänds allt plötsligt upp och ner. Plötsligt står hon där trots att jag fått för mig att hon inte skulle komma. Plötsligt. Hjärtrytmen går från normalitet till abnormalitet. Blodflöde och inflation. Hon stannar inte länge men som alltid väcker det något inom mig, och som alltid får jag svårt för att prata. Jag känner mig fången i min egen kropp, i min förmåga att yttra mig. Eller snarare en oförmåga att vara. Att bete mig. Fången i den som är jag och i alla mina begränsningar. Samtidigt känner jag att det förmodligen är sista gången jag träffar henne innan sommarens ledigheter och semestrar så jag vill lagra varje sekund. Ville registrera varje synintryck och ord. Som om jag försöker omfamna en hastig bris en tokhet sommardag. Tafatt. Men tiden är en flyktig vän och utan att jag egentligen formerat en ena vettig mening så är hon med ens borta igen. Lika plötsligt. Lika hastigt. Den varma vårkvällen är fortfarande där men ändå inte. Som om jag inte fattat skeendet. Förvirrat men vackert. Så när jag vandrar hem är skeendet lika påtagligt som kort. Men jag omfamnar det trots dess tidsmässiga brist. Stunden är det som spelar roll.
Lev och älska!
Daniel
Stunden
Konserten är intim och oerhört bra. Vi har pratat om den som hastigast, hon och jag. Så jag tar ett foto och skriver ett par ord för att skicka. För att förmedla. Precis så som jag gjort så många gånger tidigare. Men plötsligt hejdar jag mig. Som om någonting inom mig säger stopp. Trots att vi inte hörts på ett tag så känner jag mig ändå så ofantligt tjatig. Så jag börjar sudda ut bokstav för bokstav. Jag omintetgör ord för ord. Förpassar dem till obefintlighet, till något som inte varit. Dömer dem till ”aldrighet”. Trots att jag inget hellre vill än att förmedla den där konsertkänslan till henne så gör jag det aldrig. Jag låter det bero. Istället drunknar jag i de toner och strofer som kvällen förmedlar. Jag låter dem bekläda mig. Kanske förmedlas det ändå där i tanken. Som något bortom sinnet och orden. Bortom verkligheten som råder. Som något mer och större än det vi vet och känner till. Bortom det tvunget förklarade och berättade. Så jag tänker på henne och alla de ord jag skrivit. Alla de känslor och tankar jag känt och tänkt. Jag matar dem med värme och liv och hoppas att hon känner kvällen ändå, där någonstans bortom foton och ord, bortom handling och tjat.
Lev och älska!
Daniel
Bortom
When I saw you that day
I was lightyears away
Did you see it
Did you feel it
I was dreaming of you
and the things we would do
I could see it
I could feel it
As the band began to play
Oh you drifted away
You went somewhere
I wondered where
To what place they took you to
I guess the same where I saw you
But I wasn´t there
Like you were here with me
Did he kiss you right there
did his lips make you swear
that this is it
this must be it
Your sweetest dream that would come true
so very far from me and you
just a thought
a quiet thought in my mind
in my sacred but wasted mind
I could feel my dreams pass me by, oh my
As I blindly stood by and I waved them goodbye
Faded frames of a story that just wasn´t mine, not mine
faded frames of you touching him in the night
A certain song played by the band
a short glance made me understand
that there was something
much more than nothing
maybe a hand that stroked your cheek
that certain touch that made you weak
You closed your eyes
and you smiled
So as I left you that day
I was lightyears aways
Did you see it
Did you feel it
I was thinking of you
and the things you would do
You and him
You and him
and I cried
I just cried