Ångor
Det känns som att jag går på ångor. Som att min tank nästan är tom. Mätaren är redan nere på noll men trots det fortfarande rörelse. Jag ser sommaren framför mig, där inom räckhåll. Lockande och välbehövlig. Bara en kort distans. Min årliga flykt från vardagen finns så nära att jag nästan kan greppa den. Kan nästan känna dofterna, förnimma värmen och ljuden som målar mina sommarkvällar under veckorna i Grekland. Våren är vad våren har varit. Jag tänker på min farmor och jobbet som jag är osäker på att jag någonsin kommer att hitta rätt i. Jag tänker på tårarna i mars kontrasterade mot den vackra oföränderliga värmen som brinner inom mig, och jag tänker på den energi som gått åt när jag fastnat i tankar om just jobb. Egentligen vill jag inte se sommaren som en flykt utan som en paus men kanske flyr jag ändå. Kanske försöker jag bara undkomma för en stund. Det spelar egentligen inte någon roll för behovet är lika närvarande oavsett definition. Som alltid blir sommaren en tid för reflektion. Distansen ger mig verktygen att till fullo njuta av det vackra. Tankar utan distorsion. Bilder utan förvrängning. Min förhoppning är att den i år ger något mer, något ytterligare. Att den kanske bringar klarhet vad jag egentligen vill med mitt jobb. Alla dessa timmar i vardagen. Ska jag tänka om eller leta vidare på samma bana, eller helt enkelt stanna kvar? Ska jag fylla dem med mening eller en drönarlik tillvaro som betar av de flyende veckorna i en ökande takt. Jag slår en blick i kalendern och sätter en siffra på avståndet. ”Överkomligt”, tänker jag. ”De där ångorna räcker nog”.