0 Läs mer >>

Han äter knappt något. Det ligger två små bitar sill, två potatis och lite gräddfil klätt med klippt gräslök på hans tallrik. Jag tycker han blir mindre och mindre för varje gång jag ser honom. Tynande.  Min farmor gnäller på honom för att han inte äter. Jag märker att han blir irriterad. Min far. De pratar om honom som om han inte satt där vid bordet. Som om han var någon annanstans, frånvarande på ett annat sätt. Jag undrar om han uppfattar det eller det går honom förbi. Är hans hjärna kapabel till att registrera det? Det gör mig i alla fall lite ledsen för hans skull. Han reser sig upp, tar rullatorn och går med sina tunna ben ut i hallen. Han kammar sig. Det gör han ofta. Det är som om han ibland tror att hon ska komma. Min mor. Som om han då och då glömt att hon gick bort för 36 år sedan. Jag tänker på hur det måste kännas för honom om det är så. Att pendla mellan vetskap, hopp och sedan vetskap igen. Jag kan nästan känna smärtan. Hur den strömmar genom honom när hoppet bryts av den plötsliga och kalla vetskapen. Om och om igen. Ett nattsvart hjul. Egentligen hade jag inte velat vara här. För min egen skull hade jag hellre varit någon annan stans. Men det är inte för min egen skull som jag firar midsommaren vid bordet här i huset där jag växte upp. Högtiderna är för andra. Det har dock gjort mig illa till mods redan innan. Gjort mig svag. Känslorna kring midsommarfirandet ligger bakom min reaktion på bussen dagen tidigare. Reaktionen hade inte lägrat mig i stunder då jag känner mig stark. Känslorna ligger bakom det faktum att jag någon dag senare svarar på ett meddelande alldeles för snabbt och med alldeles för många smileys. Överkompensation. En rest av firandet. Jag känner mig mottaglig vid högtider som dessa. Tänker för mycket. Ger saker för mycket utrymme. Blåser upp farhågor. Nu är det dock länge tills nästa gång. Så jag rider ut det. Låter allt skölja över mig för att sedan förhoppningsvis rinna bort. Någonstans kanske en brunn. Ett hål som sväljer den där strömmen. Slukar den. Om några dagar är jag mig själv igen. Det vet jag. Jag återhämtar mig. Jag tänker på andra midsomrar, andra firanden. Vackra och tilltalande. Egentligen är det ju min favorithögtid. I tanken. Av årets alla är det nog midsommaren som värmer mest, men inte just denna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Slukhål

0 Läs mer >>

Jag längtar efter att få komma ut med kameran igen. Känner suget. Den senaste tiden har det mest blivit musik och text som fått stå för det där behovet av uttryck som jag ofta bär. Det låter kanske pretentiös men det är så det är, så det känns. Jag och en god vän har dragit igång ett musikprojekt vilket tagit en hel del av min lediga tid i anspråk. Och med tanke på hur mycket ledig tid jag har så har jag spenderat flertalet timmar de senaste veckorna med just detta. Vi resonerar skämtsamt att det är vår sista chans att blir rockstjärnor. Det är en underlig känsla det där att se sina låtar ligga ute på olika musiktjänster. Ute för alla att se. För alla att döma. De berättar ju min historia. Det är en oerhört utlämnande känsla. Det får en att känna sig sårbar fast på ett väldigt fint sätt. Mina ord om det så fantastiskt vackra. Det jag aldrig tidigare upplevt där bland strofer och noter. Varsamt inbäddat. Där för alla och envar att beskåda. Att kanske själva ta till sig och göra egna tolkningar. Måla sina egna tavlor. Så som jag själv gör när jag lyssnar på musik. Vad berättar de för mig? Ja, ni vet allt det där. Och just dessa är mina låtar som berättar min historia. Den om uppvaknande och förälskelse. Om tankar och fullständighet. Så om bara en enda människa stannar upp, lyssnar och tillåter sig själv att fyllas med egna bilder, ja då är det tillräckligt. 

Snart bär det dock av på den årliga öluffen. Och då axlar kameran rollen. Då är det den som tillsammans med de texter jag satt mig för att jobba med som får måla bilder för mig. De som berättar historierna. På ett sätt ska det bli skönt att lämna sitt egentliga liv här hemma och bara ta med sig det som är fint och värdefullt. Det som betyder något. Att fokusera på att bära just detta inom sig i ett par veckor. Nästan rogivande när jag tänker på det. Brusfritt. Meditativt. Ja, ett tillstånd.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Brusfritt

0 Läs mer >>

Jag stänger plötsligt musiken som jag lyssnar på och hör då rösten från en kille som sitter på andra sidan bussgången. Han pratar i mobiltelefonen. ”Vi ska till landet med några av hennes kompisar”. hör jag honom säga. Min första tanke kommer per automatik. Jag överrumplas totalt av den där jag sitter. Det var länge sedan den kom. ”Tänk om det är hon?”, susar den totalt orimliga tanken genom mig. ”Ett gäng småbarnsmorsor”, hör jag honom sedan säga till den han pratar med i sin telefon. Jag reagerar på sättet han säger det, nästan med en lite nedvärderande ton. Det irriterar mig. För en sekund blir det ett faktum att det faktisk är hon. Susets frågetecken transformeras till ett bläcksvart utropstecken. Blixtsnabbt. Sedan inser jag det statistiska i det hela. Det kan ju inte vara så. Det faktum att jag exakt i den sekunden skulle stänga av musiken. Att han skulle befinna sig på exakt samma buss och dessutom inom höravstånd. Och att det skulle vara exakt samma midsommarfest på landet är naturligtvis totalt orimligt. Jag låter den ytterst kortvariga tanken inte sätta sig i mig utan ser det som en av de där automatiska reaktionerna som jag inte fått på länge. En anomali. Han har skägg, en vit keps med för stor skärm och ett par adidas-sneakers. 35 år gammal kanske, men jag har å andra sidan alltid varit värdelös på att gissa ålder. Vi går av på samma busshållplats och går båda in på systembolaget. Statistiskt ohållbar slump, tänker jag. Livet kan inte spela så. Jag reflekterar lite över min reaktion men låter den vara. Morgondagens midsommarafton är förknippad med tillräckligt många tankar då jag ska spendera den med min far och farmor. Så jag väljer att inte ge reaktionen så mycket utrymme. Det är bara en reaktion, inget annat. En tillfällig och ytterst kortvarig respons som skett per automatik. Bara en händelse helt enkelt. Inget mer, inget mindre.

Per automatik

0 Läs mer >>

Jag reser till Göteborg för att gå på en konsert. Jag reser med en vän som jag inte umgås med så ofta längre. Vi har mindre gemensamt idag än förr och har väl glidit ifrån varandra men vi känner varandra bra. Historia. Sommaren visar sig från sin allra bästa sida och känslan att våren nu är omsprungen är tydlig. Kristallklar. Jag tänker på att det var nästan exakt ett år sedan en annan konsert förgyllde en sommarkväll i Göteborg. Jag kommer ihåg hur många tankar jag skänkte det evenemanget. Hur hon var där och mina tankar kring vem hon var där med. Hur hemlighetsfull hon verkat kring trippen dit. Jag tänker på hur tankarna återuppväcktes ett halvår senare i höstmörkret. Allt det där far igenom mig i samma takt som landsbygden utanför tågfönstret. Gårdar och träd. Kustlinjen. Som tur är sätter sig tankarna inte. Jag bara registrerar dem som något som visades på en skärm för ett år sedan. Bilder.

Jag rycks ur mina tankar när min vän säger att han ska skriva ett meddelande till henne. Livet har nämligen slumpat sig så att hon är en arbetskamrat till honom. Uttrycket ”Världen är liten” skriver sig med tydliga bokstäver. Jag hör nästan hur en tung filtpenna sakta bygger bokstäverna på ett benvitt pappersark. Med ett försök till lättsam ton ber jag honom hålla mig utanför deras konversation men han skrattar bara. För honom är hon ju en gemensam bekant, han vet ju inget annat. Så jag låter det vara och skrattar jag med. Hon svarar snabbt på det han skrivit, så någon timma senare visar han mig hennes meddelande. Jag vet inte varför han visar mig det men jag noterar ett ”puss och kram”. Ett vanligt sätt att avsluta egentligen. Orden känns dock ovana att läsa i en text från henne och även rytmiken, men sedan tänker jag att de inte är skrivna i ett samtal mellan oss. Det är inte jag som är mottagaren. Det är en annan relation. Och i efterhand vet jag inte om det som stod där eller hur det var skrivit är en efterkonstruktion. A trick of the mind. 

Lite senare på hotellrummet är det som om han försöker para ihop mig med henne och försöker övertyga mig om att jag borde agera, och jag skrattar till lite inombords. Han känner ju inte till det som råder i mig, han känner ju inte till det som hänt. När jag objektivt står där och betraktar skeendet är det ganska komiskt. En värld som är helt omedveten om en annan. Han vill ju mig bara väl men jag säger att hon är en kär vän och att jag inte vill riskera det genom att göra något som äventyrar vår vänskap. Jag skrattar till igen inombords men tänker sedan på de gånger jag varit hårfint nära att just göra det. En lika välbekant som obehaglig rysning går genom min kropp när jag minns de stunderna. Hela situationen där på ett hotellrum i Göteborg känns lite underlig men trots det ändå fin på ett sätt. Kanske känner han mig fortfarande bättre än jag tror. ”Mes!”, säger han på det sätt som manliga bekanta ibland gör till varandra. Jag ler och betraktar sedan det som brinner i mig och som ligger dolt för omvärlden. Jag styr över vårt samtal på något annat men tänker att det kanske är just i denna fråga som jag för första gången inte varit en mes. Första gången jag verkligen tog en chans och följde det jag känner. Första gången jag låtit mina känslor bära mig. Leda mig. Första gången jag handlöst slängt mit ut utan en tanke på var jag skulle landa.

Konserten blir en av de där tillfällena som jag finner styrka i. De där stunderna som konserter ofta så givmilt skänker mig. Nästan utomkroppslig. Som om tankar och brus är frånvarande och känslan av nuet är det som omfamnar mig. Mitt rätta habitat. Jag vet att hon också upplevde samma sak då för ett år sedan på samma gräsplan. Just det är något vi delar. Och det är just det som spelar någon roll. Det där hon kände i sin kropp då. Energin som flödade genom hennes kropp. Färgerna hon såg. Det fjäderlätta medvetendet. Känslan av att bara få vara. Ett tillstånd av välmående som trotsar allt annat. Ett tillstånd i Göteborg.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett tillstånd i Göteb...

0 Läs mer >>

I tanken en hägring

lekfull och varsam

en rörelse så kärleksfullt klar

tydlig i allt det som är du

Dock blott en hägring

en smekning 

sensuell beröring 

ja nästan utomjordisk

fantomkänslor

Jag övermannas

av en kyss som aldrig existerat

av en natt som lett mig in i gryningen

sida vid sida vid varje steg

Så vaken utan sömn

så lugn trots hettan

Sången är för allt det där

Orden dess nakna hyllning

i allt det som är jag

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hägring

0 Läs mer >>

Jag har försökt att göra henne ”fulare” i mina ögon. Ja inte ful naturligtvis, utan mindre tilltalande. ”Ful” är så monsteröst fel i sammanhanget, det är nästan så ordvalet gör mig illamående, men jag har försökt att hitta någonting i henne som inte tilltalar. Letat och sökt. Något som kanske kan få den där elden att falna lite. Ett försök duger. Men hur jag än kämpar så hittar jag inget. Allt lyser med sin frånvaro i den där närvaron som är hennes. Kampen är dömd att misslyckas redan på förhand. Jag är den sämste härförare i detta slag. Nederlaget är uppenbart redan innan jag börjar tänka i de banorna. Banor som jag tycker är sorgliga och förringar mina känslor. Banor som inte hör hemma i mitt sinne. Som spär ut den där essensen som är själva livet. Meningen. Jag skäms. Det är som om jag drar hennes namn i smutsen för mig själv. Bara och endast för att få de där lågorna att brinna med en lite mindre låga. Lite längre bort. Men jag lyckas inte. Det finns inget där som jag inte förälskat mig i. Det finns inget i det hon är eller ser ut som släcker den minsta gnista i mig. Jag talar inte om perfektion utan om sammansättning. Om existens. Så hon fortsätter ge bränsle åt det jag skriver. Jag står handfallen bland musik och dikter. Strofer och toner. ”Everyone needs a muse!”, tänker jag tyst för mig själv. För det är precis så det är. Det rena resultatet av de vackraste känslor. Både de som badar i bländande ljus och de som dväljs i det mörka.

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om existens