Om existens
Jag har försökt att göra henne ”fulare” i mina ögon. Ja inte ful naturligtvis, utan mindre tilltalande. ”Ful” är så monsteröst fel i sammanhanget, det är nästan så ordvalet gör mig illamående, men jag har försökt att hitta någonting i henne som inte tilltalar. Letat och sökt. Något som kanske kan få den där elden att falna lite. Ett försök duger. Men hur jag än kämpar så hittar jag inget. Allt lyser med sin frånvaro i den där närvaron som är hennes. Kampen är dömd att misslyckas redan på förhand. Jag är den sämste härförare i detta slag. Nederlaget är uppenbart redan innan jag börjar tänka i de banorna. Banor som jag tycker är sorgliga och förringar mina känslor. Banor som inte hör hemma i mitt sinne. Som spär ut den där essensen som är själva livet. Meningen. Jag skäms. Det är som om jag drar hennes namn i smutsen för mig själv. Bara och endast för att få de där lågorna att brinna med en lite mindre låga. Lite längre bort. Men jag lyckas inte. Det finns inget där som jag inte förälskat mig i. Det finns inget i det hon är eller ser ut som släcker den minsta gnista i mig. Jag talar inte om perfektion utan om sammansättning. Om existens. Så hon fortsätter ge bränsle åt det jag skriver. Jag står handfallen bland musik och dikter. Strofer och toner. ”Everyone needs a muse!”, tänker jag tyst för mig själv. För det är precis så det är. Det rena resultatet av de vackraste känslor. Både de som badar i bländande ljus och de som dväljs i det mörka.
Lev och älska!
Daniel