Ja det blir Grekland i år igen. Folk kommenterar ofta varför jag inte åker någon annanstans på sommaren. Alltid Grekland. Och visst förstår jag dem. Det finns så mycket att se och jag älskar ju det där med att resa. Intryck och inspiration. Att kunna lämna sig själv hemma. Lämna vanor. Väggar och tankar. Att byta den ryggsäck man bär på i sin vardagliga existens mot luffarens. Vagabondens. Det tilltalar mig. Men det är återigen det rekordlåga självförtroendet som spökar. En växande tröskel mot ensamresande. Men jag känner att jag i alla fall måste komma iväg. Lämna mig själv här hemma. Så det blir Grekland. Cikador, egeiskt hav och billigt rosé. En enkel kompromiss. Sommar och solnedgång. För jag kan ju det där med att öluffa. Trots att det vankas nya öar så känns det ändå bekant på något sätt. Inte något som jag kan misslyckas med. Så jag finner trygghet i det. Och till sommaren känns det viktigt att få komma iväg. Få distans till det som är jag. Kanske vara någon annan för en stund. Det känns dessutom som om jag kommer att kunna hantera sommarens eventualiteter lättare där, med luffarens glasögon. Avlägsna händelser istället för i min omedelbara närhet. Men nästa år kanske det blir någon annan adress. Jag ska jobba mot det och med mig själv. Slipa ner den där tröskeln tills det att inga hinder kvarstår. En riktning om inget annat. Dessutom har jag planer med sommarens resa. Jag har satt mig för att skriva en prolog och epilog till den där boken som jag vill ge en chans. Fullt medveten om att dikterna troligtvis kommer att uppfattas som tonårsstinna och naiva vill jag ändå fullfölja tanken jag fått. Skriva en kontext till stroferna. När jag läser dem slår det mig att jag aldrig varit så ärlig. Att jag aldrig ställt mig så naken och sårbar som jag gör i dem. Så därför förtjänar de sin rätta inramning. Ett par ytterligare ord skrivna i ett lätt sommarrus flankerad av en kvällssol. Just i det land där det stora beslut som födde dem alla en gång togs. Vol 1.
