För all tid
Jag hör fågeln i vårsolen
men ändå inte
Jag registrerar inte tonerna
Jag känner värmen mot min hud
men ändå inte
En kall vind blåser genom mitt bleka jag
Mörkret sluter sig
som ett trots mot att dagarna blir ljusare
blir längre
En obehaglig kombination
Illavarslande pryglar det mitt hjärta
våldför sig på det som är heligt
Tvingar upp det i ringen
Det vackra kastas våldsamt mot väggarna
skoningslöst och hårt
Men inte för en sekund tappar det sin lyster
inte för en sekund förlorar det glansen
Färgerna förblir oblekta
kristallklara
Men jag står ensam kvar med mitt hjärta i min hand
Drömmandes om det som är välsignat
Greppandes efter horisonten
Fumligt och trevande
För all tid
För långt borta