0 Läs mer >>

På väg hem från AW på fredagskvällen åker tåget förbi Malmö aréna. Folk börjar samlas inför kvällens konsert med Thåström. Förväntansfulla och konsertsugna, jag har så oerhört lätt att relatera. Förra gången var jag där. Jag fick två biljetter av en vän som fått förhinder och frågade henne om hon ville hänge med. Till sist blev vi ett gäng. Den där samlingen av människor jag trivdes så bra i. Minnet är tydligt och jag har inga svårigheter att plocka fram det. Med vissa minnen är det just så. Precis som om de lagrats någon annanstans än allt annat. Ja ser tydligt hennes leende, framkallat bakom mina slutna ögon. Minnena gör mig sällskap hela vägen till lägenheten. När jag stängt ytterdörren bakom mig och hängt av mig datorväskan ser jag honom hänga där på kylskåpsdörren. Thåström. Bredvid Hurula upphängd bakom en kylskåpsmagnet från Amorgos i formen av en Flip-Flop. Två biljetter. Oanvända. De hänger där då dagsformen fått avgöra. De hänger där då styrkan saknats. Men de berättar även en annan historia. 

En om mäktiga känslor av vackraste slag. 

En om vilda danser inuti. 

En om finstämda dikter och andetag

de är hennes i fulländad regi

 

De berättar en histor...

0 Läs mer >>
Jag är åter i Berlin. Denna gång reser med två vänner jag känt sedan gymnasietiden. Så för en gångs skull reser jag inte ensam. Resan får en lite annan karaktär än vad jag är van vid. Men trots det dyker hon frekvent upp i tanken precis som vanligt. Vi går förbi baren som bär hennes namn. Jag minns hur jag skickade ett mms till henne på skylten. Hon berättade om hur skulle sälja stugan och vi pratade flyktigt om att ta en öl. Någon dag senare dyker namnet på ett café i en annan stadsdel och jag kan inte annat än le när jag ser det. Jag undrar om hon själv kommit i väg. Kanske med honom eller hennes döttrar. Jag undrar om fått den där pausen resor innebär sedan det där mms:et på en skylt från en bar. Jag tänker på de där bilderna av som dök upp i huvudet under påsken. Kärleksfulla i en storstad. Kanske just Berlin. Sedan tar jag ett djupt andetag av staden och skakar av mig just de bilderna och ser henne i annat. För trots att det är en annan typ av resa så är vissa saker precis så som de alltid är. Jag ser henne i en tavla på ett museum, i ett visst ljus som letar sig ner genom bladverket i ett träd i en park eller i en gränd där jag hittar ett speciellt lugn. Och jag ser henne i den känsla som infinner sig när jag rundar ett hörn och upplever något jag aldrig upplevt tidigare. Vacker och precis så som det brukar vara.

Precis som det brukar

0 Läs mer >>

I veckan är jag på en mässa. Göteborg måndag till fredag. Tanken att hon skulle kunna vara där har slagit mig flertalet gånger under dagarna innan avfärd. Den har smugit sig in i drömmar. Levande och vacker. Jag vet inte om hon jobbar kvar där hon jobbade tidigare men tanken har ändå varit återkommande och pulsen har ökat varje gång jag tänkt. På tåget upp springer jag på en kollega i bistron. Hon berättar att hon sitter med ett gäng från just stället hon jobbade på och kanske gör fortfarande. Ett gäng som också ska dit. Jag känner direkt hur pulsen ökar och det den där blodtryckstabletten jag tagit på morgonen ter sig plötsligt verkningslös. Jag går tillbaka till mitt säte och sluter ögonen en stund. Jag tänker på hur det skulle vara om det blir första gången vi ses på över tre och ett halvt år. Spontant och utan förberedelse. Jag ser mig själv. Nervös och svamlande. Ord som inte hittar sin väg. Fånig bland alla människor. En stund sedan rullar tåget in på stationen. När jag går av ser jag mig försiktigt omkring. Utforskande och nyfiket men med en puls som stiger. Just så blir de tre dagarna. Jag ser någon i ögonvrån och värmen inom mig gör sig påmind, men sedan visar det sig vara någon annan. Jag hör en röst som får mig att rycka till men den tillhör någon annan. Jag får en känsla precis innan hissdörrar öppnas men leendet på andra sidan är inte hennes. På söndagen går jag igenom känslospelet de där tre dagarna. Märkligt men också vackert. Hur hade det varit om jag sprungit på henne? Vad hade det framkallat i mig och hade jag ens varit förmögen att prata? Ja tänk om leendet på andra sidan hissdörren varit hennes, vilken värme det hade genererat. Odefinierbar och vacker.

På andra sidan