På väg till jobb får jag plötsligt följe av en mås. Färgen på dess fjädrar avslöjar att det är en ungfågel. Jag går på trottoaren och han på gatan. Hans högra vinge står på ett onaturligt sätt ut från hans högra sida och jag inser att den är bruten. Vi håller exakt samma hastighet och riktning, och det är nästan som om han följer mig. Betraktar mig. Det är nästan som om vi delar något i den där stunden. Jag tänker på hans öde. Född till att flyga. Att fri, sväva långt där uppe i det vackra. Uppfylld. Stark. Nu går han där bredvid mig oförmögen till allt det där. Oförmögen till att göra allt det där som han är född till. Skapad för. Medveten om att vara kapabel till allt det stora men samtidigt helt oförmögen och fjättrad vid det lilla. Naken och blottad. Han kommer aldrig få möjligheten att visa de konster han instinktivt vet att han är kapabel till. Hans skada kontrasteras mot den vackra gryende morgonen. Mörker och ljus sida vid sida. Det är nästan som om han vill säga något till mig, men jag vet inte vad. En vädjan? En ursäkt? Frågan hänger kvar i luften långt efter det att våra vägar skiljts åt. Händelsen finns dock kvar där inom mig, tillsammans med vetskapen om att han aldrig kommer att nå upp dit till allt det där vackra. Vi bedrar oss själva om vi inte tillåter oss att leva idag. Vi vet ingenting om morgondagen. Vill vi något måste vi försöka åstadkomma det. Ingen vet vad som väntar där bakom nästa krök och då kan det vara för sent. För sent för att flyga högt ovanför. För sent för att sväva där uppe i det vackra. Där uppe där vi alla hör hemma. Kanske var det just så hans vädjan löd.
En delad stund
Allting här i livet förhåller sig relativt till allt annat. Jag läser meningen jag precis skrivit ännu en gång och inser att den trots sin självklarhet tål att tänkas på. Allting här i livet förhåller sig relativt till allt annat. Ibland måste man bara påminnas om detta självklara faktum. Den senaste veckan har det varit mycket aktivitet inom mig. Tankar kring det allra vackraste har blandats med tankar om svarta perioder i mitt liv. Sömnlösa nätter har bytts ut mot drömmar så förtrollande och äkta att jag inte velat vakna. Drömmar så ljuvliga och kärleksfulla att morgonen känts främmande. Högt och lågt. Ljust och mörkt. Som livet självt egentligen. Sedan händer någonting som gör att man plötsligt skäms för att man gått upp så i sina egna tankar och känslor. Händelser hos människor man finner ovärderliga som gör att man påminns om att ibland knackar livet bara på. Och då står man där lite skamsen för att man kanske varit lite för självcentrerad. För upptagen av sig själv. Att man saknat timing. Man fylls plötsligt av en stark vilja att hjälpa till, stötta, försöka glädja och på något sätt vara där, även om man inte kan. Det är det som är det viktiga. Att i stunder vara en medmänniska, vän och inget annat. Tänka bort sig själv och tänka in andra. Ganska enkelt egentligen men man behöver påminnas, ständigt. Allting här i livet förhåller sig relativt till allt annat.
Lev och älska!
Daniel
Relativitetsteori
Where the roads have ...
Vi har väl alla ibland önskat att vi varit annorlunda, kanske till och med att vi varit någon annan. Jag har definitivt gjort det. Bara den senaste veckan har jag önskat att jag varit mer intressant, längre, snyggare och mer åtråvärd, yngre, mer intelligent och sofistikerad, haft en oöverträffad talang i något, bättre på tennis, varit roligare än Peter Apelgren samt varit betydligt bättre på att spela gitarr än vad jag de facto är. Och detta är bara den senaste veckan. Ackumulera dessa önskningar över 25 år och du får en önskelista som fått självaste jultomten att falla ner i konvulsioner på sitt pudersnötäckta köksgolv för att sedan självantända och dö. Ren och skär idioti. Och i mina försök att vägra vara en idiot har jag skänkt detta lite tankar. Vi är födda med de förutsättningar vi har och måste lära oss att acceptera dem. De där omöjliga önskningarna är inget annat än bortkastad energi. Ett slöseri med kraft och vilja. Förutom det där med gitarren och tennisen, som det är fullt möjligt att träna på, så kommer jag aldrig att begåvas med de där egenheterna. Önskningarnas menlöshet blir så tydlig. Ja, jag är kort! Visst, jag är inte tokintressant och snygg! Men jag är Jag! Unik i min egen existens. En kombination icke jämförbar med någon annan. Det är så vi alla är. Allt vi kan göra är att försöka sprida så mycket glädje vi kan, vara medmänniskor och orsaka så lite skada som möjligt när vi går genom åren. Aldrig såra utan hela tiden göra så gott vi kan. Sedan finns det förstås de där som begåvats med en tillsynes komplett uppsättning egenskaper. Som en mänsklig schweizisk armékniv. En Victorinox extraordinaire. Fantastiskt sympatiska, roliga, intelligenta, begåvade och snygga så att det nästan gör ont att titta på dem. Låt oss njuta av dessa och finna näring i deras existens och i det faktum att de finns. För de är också unika. Nej, nu ska jag bege mig ut i löparspåret. Visst min kropp kommer aldrig bli en "Schenkenberg", men jag kan göra det bästa utifrån de förutsättningar som jag föddes med.
Lev och älska!
Daniel
Unik i min egen exist...
Jag tänker återigen på det där vackra fotografiet. Jag tänker på vad det satte igång i mig. En bedårande orkan. Jag brukar till det yttersta förbanna det faktum att jag är en känslomänniska men i detta hänseende prisar jag det. Ja, helgar det nästan. Jag bär plötsligt upp det som min främsta egenhet. Den ger mig förmågan av att beröras och upptas av företeelser som denna. Att till fullo njuta av till synes enkla händelser ger mig tilltro. Det sätter färg och fyller mig med något som jag inte riktigt kan definiera. Osynligt men gnistrande. Ogreppbart men påtagligt närvarande. Det slår mig att det kanske är just det som är hemligheten. Att vända de där egenskaperna man har och som man aldrig uppskattat, till någonting annat. Att se det ljusa istället för det mörka. Allt det där vi tidigare förbannat kommer inte att försvinna då det är en del av den märkliga brygd som gör oss till dem vi är och som gör oss alla unika, men vi behöver inte ge det utrymme. Inte släppa in det i onödan. Så jag sitter här och är tacksam för att det där fotografiet gift sig med just denna min egenhet och avlat fram en plötslig klarsynthet i mig. Den kommer kanske inte att vara beständig men det gör inget. Så länge jag vet att den finns kan den återkomma. Att fortsätta förbanna den vore ren idioti, och någon idiot vill jag inte vara.
Lev och älska!
Daniel
Osynligt men gnistran...
Ibland är en liten bild allt som krävs. Ibland är en oerhört vacker bild på ett socialt forum tillräckligt för att få en in i spåret igen. Att åter hitta den där växeln efter att man gått runt i ett friläge. Gårdagens meddelande som jag skrev var inte ”jag”, det var som om någon annan plötsligt hamrade fram de där orden på tangentbordet med mina fingrars hjälp. Nej, den där bilden fick mig att inse att vi måste fortsätta att jaga det där vackra. Aldrig låta drömmar dö eller ge upp. Kanske når vi dit en dag eller så har vi i alla fall gett allt. Så fort vi ger upp så dör vi en smula inombords. Vi blir mindre. Den där tanken vi har som barn att ingenting är omöjligt får vi aldrig tappa, aldrig låta den förgås eller kastas bort. Det är vår skyldighet till barnet och den där känslostormande tonåringen som bor inom oss alla. Jag tänker återigen på de där extraordinära människor som vi ibland har förmånen att känna. ”Livet handlar om att omge sig med människor som ger en kraft och lust”, ett kort citat som fångar så mycket. Som fångar det vackra. En briljant strof. Ja ibland är en liten bild allt som krävs, en strålande bild som fångar allt det där vackra. Låt drömmarna leva. Och jo, jag kommer att plocka bort det där jag skrev igår. Detta är min sida så jag låter ingen annan skriva här.
Lev och älska!
Daniel
Ett bestämt "god dag"
Golden age
Just lost
Häromdagen så jag ett inslag på TV om en man som kom till USA som flykting när han bara var ett par år och som vid 35 års ålder blir deporterad till Kambodja, Mannen hade avtjänat ett mångårigt fängelsestraff för bland annat mordförsök. Via ett avtal länderna emellan var det möjligt för USA att deportera mannen på grund av förseelsen, tillbaka till landet där han en gång föddes. Trots att han i princip bott hela sitt liv i USA och inte kände till något annat. Det får mig att återigen tänka på att varje människa är en historia. Oavsett vem, vad och var vi är så bor det så oerhört mycket intressant i var och en. Ond som god. Gammal som ung. Rik som fattig. Historier långt intressantare än något som någonsin blivit författat. Det är oskrivet men finns dock där. I var och en. I oss alla. Det är nästan så att jag baxnar när jag tänker på det. När jag tänker på alla dessa öden och erfarenheter. I dem lika påtagliga som mina är i mig. Jag tänker åter på den där deporterade mannen. Det bor överhuvudtaget ingen sympati i mig för människor som begår brott. Det är inte det. Nej, det är just storyn jag tänker på. Hans icke-skrivna berättelse. Hans dotters oskrivna berättelse och hans amerikanska ex-frus. Det är hans nya kambodjanska fru som han försöker starta upp ett nytt liv med jag tänker på, hennes story. Allas story. Alla är vi berättelser och på något sätt tycker jag att det ligger något vackert i det. Unika men ändå sammanlänkade. Denna blandning av bottenlös sorg och oerhörd glädje och allt däremellan. Denna mixtur av överraskningar och besvikelser, av slentrian och det spontant upplevda. Tankar och känslor. Ja, allt det där som gör oss till just de vi är. De historier som förkroppsligas i vår egen existens. Jag tänker på mig själv och min historia, min mixtur. Ensam i sitt slag, precis som din. Du är den ensamma ägaren av allt det som bor inom dig. Visst är det fantastiskt. Människor är intressanta oavsett vem de är. Oavsett om du är älskad eller oälskad så är du ändå intressant. Kvällen är kvav när jag skriver dessa ord och tankar. Jag har fönstret på vid gavel för att ge mig lite svalka. På andra sidan gatan ser jag hur en medelålders kvinna putsar sina köksfönster. Nedanför kommer ett ungt par hand i hand. Leendes. Vardagens slentrian kontrasterad mot kärlekens rena lycka. Tankar och känslor. Det fascinerande är att alla våra unika historier är sammanlänkade. Jag är kanske en del av din som i sin tur är en del av någon annans och så fortsätter det. Nästan till oändligheten. Som en mängd kapitel i världens största verk, vilket som tanke både är svindlande och vackert. Alla är vi en historia.
