En delad stund
På väg till jobb får jag plötsligt följe av en mås. Färgen på dess fjädrar avslöjar att det är en ungfågel. Jag går på trottoaren och han på gatan. Hans högra vinge står på ett onaturligt sätt ut från hans högra sida och jag inser att den är bruten. Vi håller exakt samma hastighet och riktning, och det är nästan som om han följer mig. Betraktar mig. Det är nästan som om vi delar något i den där stunden. Jag tänker på hans öde. Född till att flyga. Att fri, sväva långt där uppe i det vackra. Uppfylld. Stark. Nu går han där bredvid mig oförmögen till allt det där. Oförmögen till att göra allt det där som han är född till. Skapad för. Medveten om att vara kapabel till allt det stora men samtidigt helt oförmögen och fjättrad vid det lilla. Naken och blottad. Han kommer aldrig få möjligheten att visa de konster han instinktivt vet att han är kapabel till. Hans skada kontrasteras mot den vackra gryende morgonen. Mörker och ljus sida vid sida. Det är nästan som om han vill säga något till mig, men jag vet inte vad. En vädjan? En ursäkt? Frågan hänger kvar i luften långt efter det att våra vägar skiljts åt. Händelsen finns dock kvar där inom mig, tillsammans med vetskapen om att han aldrig kommer att nå upp dit till allt det där vackra. Vi bedrar oss själva om vi inte tillåter oss att leva idag. Vi vet ingenting om morgondagen. Vill vi något måste vi försöka åstadkomma det. Ingen vet vad som väntar där bakom nästa krök och då kan det vara för sent. För sent för att flyga högt ovanför. För sent för att sväva där uppe i det vackra. Där uppe där vi alla hör hemma. Kanske var det just så hans vädjan löd.