Så fort jag sätter min fot på centralstationen är det som att komma hem till deras sommar istället för min. Hans och hennes. En annan sommar. Som att värmen här i juli är deras, i deras stad. Ångesten för att återvända har varit stor och jag kan knappt greppa hur fort tre veckor kan gå. Tre veckor! Oviljan att återvända, Rädslan. Osäkerheten. Ryggsäcken känns tio kilo tyngre än vad jag kan minnas att den gjorde vid samma räls för 21 dagar sedan. Det är midnatt men fortfarande varmt. En tropisk natt tydligen. Det är i alla fall vad som sägs. På promenaden hem sköljer det över mig igen. Resan till USA. Midsommaren. Festivalen. Jag tänker på hur de säkert spenderat dagar där i hennes stuga. Ljumna aftnar under stjärnklara himlar. Kärleksnätter. Ett med kosmos. Jag tänker på när hon i november berättade att hon varit i Stockholm på fotografiska, jag i Berlin. Den där festen i November, den senaste gången vi sågs och hur jag ständigt den kvällen slogs av hur vacker hon var. Nyåret och mina tankar om det som skulle komma. Jag tänker på sommarens frånvaro. Tystnaden. Det som var, det som är och det som komma skall. Födelsedagen och gratulationer. Det svåra i att fylla 45. Tankar på att känna sig så oerhört gammal. Komplexen. Allt det där hinner jag med på den korta promenaden hem. Jag känner ryggsäcken bli ett kilo tyngre för varje tionde meter som jag betar av. När jag väl öppnar min dörr är det knappt jag orkar med att bära den längre. Som att jag burit den i ett hundra mil. Jag sätter mig i soffan utan att tända ljusen. Utanför finns verkligheten återigen. Vardagen. Livet.
Thåström, Hellström, Cohen, Bowie, The National, Säkert… Alla artister som jag inte haft kraften till att lyssna på den senaste tiden. Berg omöjliga att bestiga. Inte på grund av att jag slutat tycka om dem, nej på på inga sätt. Jag älskar dem. I mitt huvud har de på något sätt blivit förknippat med dem. Så jag finner det svårt. Omöjligt. Ett faktum. Obestridligt. För mig är musik så oerhört stort. Så mäktigt. Monumentalt och äkta. Men även den kärleken har en baksida. Jag knyter an för mycket. Ger det en enorm substans. Fint med fruktansvärt. Det är därför årets festival genererat så mycket tankar. Kärleken till musik är något vi alltid delat. Hon och jag. Kanske stommen i vänskapen. Det som burit den. Den gemensamma nämnaren. Att plötsligt se hur han manifesteras i det sammanhanget gör på något sett ont. Hur naturligt det än är så skapar det tankar. Bilder. En festival. Hon och han. Hur de förlorar sig i varandra och musiken. Finner allt det där tillsammans. Gemensamt. Kärleken. Deras och till musiken. Andra konserter i ljumna sommarkvällar. En förälskelse så total.
Innan resan gav jag mig fan på att jag skulle närma mig de där artisterna igen under veckorna här. Förberett med spellistor som samlat dem alla. Bon Iver och PJ Harvey finns där också och flera andra. Men så har det inte blivit. Det svaga har vunnit över styrkan. Jag har inte kunnat ansamla de krafter som behövts. Sista kvällen innan hemresa och då verkligheten åter ska göra sig gällande så sitter jag där. Sitter där med mitt högra pekfinger strax ovanför playikonen på Spotify. Jag har scrollat fram till ”Kom med mig” med Thåström men avståndet mellan mitt finger och telefonen känns milsvid. Oändlig. Kraften finns där inte. Bilderna och tankarna fortfarande för tydliga och tunga. Så jag lämnar Jocke där en blåsig afton på Andros och hoppas att vi kommer att mötas igen en dag. Hoppas att styrkan en dag infinner sig. Att han en dag kommer ljuda där i högtalarna igen. Musik i dess yttersta.
Avstånd
Trots hastigheten i den värld som snurrar och verkligheten som råder så skänker de grekiska öarna alltid ändå ro. Stillhet. På något sätt grundar de mig oavsett den tilltagande rörelsen. Oavsett det som finns där hemma. Här. Grundad i nuet. En trygg bubbla. Så jag suger åt mig så mycket. Försöker lagra. Insupa. Senare på kvällen besöker jag en kyrka. Jag går ofta in i dem när jag är på öarna. På kvällen när ljusen skapar poesi. Öppna för alla. Jag är på inga sätt religiös men det råder alltid en total tystnad i dessa små knallvita kyrkor. En vördnadsfull tystnad som det är svårt att inte beröras av. När jag kommer in upptäcker jag att jag är helt ensam. Det är som att inget som pågår utanför dörrarna når in. Tomt men ändå fyllt av så mycket. Jag plockar fem små ljus ur en låda och lägger fem euro i en skål bredvid. Ljudet av mynten som möter de som redan ligger där sugs upp av omgivningen. Direkt och fullständigt Jag tänder dem ett efter ett. Tänder dem på ett av ljusen som redan står i det stora karet med sand och vatten. Jag tänder ett för min far och ett för min farmor. Som för att fysiskt manifestera de tankar jag har om dem. För de tankar jag haft och kommer att ha. Saknaden. Döden. Det oåterkalleliga i den. Tacksamhet. Ånger. Allt det där fångas i de små flammorna som speglar sig i vattnet. Jag tänder sedan de tre återstående. Ett för henne och vars ett för hennes döttrar. För deras framtid. För all den värme som jag önskar ligger där. Kärleken och välmåendet. Livet. Allt det jag av hela min existens unnar dem och önskar träffar dem med sin storhet och totala existens. Även här letar sig tacksamheten in. Vänskapen. Skratten. Jag står i total stillhet en stund och tittar på gruppen av flammor. Deras knappt märkbara rörelse. Dans. Två ljus för sorgen och tre för glädjen. Fem ljus av kärlek.
Fem ljus av kärlek
Idag har det gått en vecka sedan jag blev fyrtiofem. Siffran framkallar rysningar och åldersångest. En vecka in på mitt fyrtiosjätte levnadsårs. Halvvägs, kanske längre än så. Den uteblivna gratulationen ekar fortfarande högt inom mig. Fortfarande låter det sig ljuda i moll. Och jag skäms över det. Skäms oerhört. Jag förväntar mig inte att hon ska ha koll på datumet. Vi kommer från helt olika håll i just det så antagligen har hon inte ens tänkt på det där i den spridande kärlekens sommar. Hennes. Deras. Samtidigt finns den där tanken att det kanske är ett medvetet val. Ett sätt till att skapa distans. Jag vet inte varför men tanken har funnits där i bakhuvudet den gångna veckan. Jag tänker på sociala forums tendens att påminna en om födelsedagar. En notis om att den och den fyller år. Konsekvent. Men ett medvetet val? Bara den svaga tanken på det gör ont i mig.
”Allting har ett slut”. En kommentar till ett inlägg som syftade på att deras resa till USA var till ända. Men en kommentar som har en mångbottnad betydelse när jag tänker på den. Jag sitter och skriver vykortet lika kärleksfullt som alltid. Jag sitter på balkongen med en sol som sakta sjunker och kämpar med dess analoga natur. Vykortet. Traditionen. När jag är klar med mina kråkfötter läser jag igenom det och ler för att sedan avsluta med hennes namn och adress. Den där varma känslan när jag skriver hennes namn infinner sig alltid. De vackraste av bokstäver. Det vackraste av ord. En tradition jag hållit så nära mitt hjärta. Sedan andetag. Djupa. Tystnad. Jag packar ner vykortet i ryggsäcken. Det kommer förbli oskickat. Det kommer aldrig att färdas de där milen norrut. Allting har ett slut. Orden studsar inom mig och har gjort så ett tag. Jag har burit dem i mitt medvetande. Leendet som mina knappt läsbara ord har framkallat några sekunder tidigare ersätt plötsligt av en tyngd. Melankoli. Ett vykort som förblir oskickat. En gratulation som förblir oförmedlad. En uppdatering från en musikfestival som aldrig kommer. Naturen av en vänskap. Allting har ett slut. Mångbottnat. Hennes sökande efter kärleken som nu är ett minne blott och som blivit en sommar av förälskelse och berusning av hans blotta närvaro. Det är en konstig sommar. Vacker och vemodig på samma gång. Men alltid har inte ett slut. Nej, inte allt. Det jag bär i mitt bröst kommer alltid att finnas där. Oavsett vad framtiden bär i sitt oberäkneliga sköte så kommer den elden alltid att brinna där. Vacker och bedövande. Hennes. Allting har inte ett slut.
Lev och älska!
Daniel
Osänt
45 år! 45? Jag vet inte riktigt hur jag ska greppa det där. Födelsedagar har inte berört mig så mycket tidigare men i år slår den mot mig med all sin kraft. Skoningslös. Hård. Jag känner mig gammal, så oerhört gammal. Avundsjukan mot ungdomen, hans ungdom, känner inga gränser när jag sitter där på balkongen på kvällen. 45 år, ja jösses. Det är som om jag suddas ut när jag tänker på honom. Jag försöker hitta något att ta fasta på. Något som är jag. Men jag famlar. Jag irrar runt i blindo där i aftonen den åttonde juli. Söker stadga men finner ingen. Söker mark, men finner bara tankar om honom, om dem. Det är nästan vindstilla och jag kan höra försynta vågor slå mot stranden strax nedan för. Jag blundar och försöker låta det fylla mig. Ljudet av vattnet, cikadorna och doften av pinjeträd. Egentligen mitt forum. Mitt habitat. Men inte ikväll. Idag är det något annat. Situationen annorlunda. Gratulationerna trillar in på sociala forum men egentligen är det bara en jag bryr mig om. En som jag jag bytt mot alla de där andra. Jag har inga förväntningar på att hon ska komma ihåg men hoppas ändå där på kvällen. Ett par ord i färg. Några ord som skänker det där extra. Värmen. Hennes ord i aftonen. Jag hoppas men tvivlet är starkare då jag vet att hon är någon annan stans. Hennes tankar berusade av det där väldiga. Kärlekens monumentala grepp. Det vackraste av allt. Men ändå hoppas jag, ändå hoppas jag.
45
En kall öl skapar kondens på ett bord framför mig. Droppar i sakta rörelse längs ett glas. Hamnpromenad och 35 grader. Jag sitter och bara försöker vara. Andas i en turbulent tid. Försöker finna syre i en värld till synes i vakum. I en dagdröm ser jag dem plötsligt vid kajkanten en bit bort. En chimär. Hon och hennes två tjejer. Men en glass i ena handen vinkar en av hennes döttrar till mig och skrattar. Jag ler och vinkar tillbaka. Jag höjer glaset som i en skål till hennes glass-strut. Hon skrattar igen. Den är en fin bild. Plötsligt förändras dock förutsättningarna. Jag ser mig själv utifrån och inser då att det inte alls är jag som sitter där vid bordet. Att hela scenen bygger på en missuppfattning. En skev drömbild. Från dur till moll. Från fantasi till verklighet, dröm till ett reellt skeende. Det är han som sitter där. Så leendet är hans och vinkningen likaså. Jag tänker på allt han redan upplevt med henne och allt han i resten av sitt liv kommer få uppleva där i glansen av hennes kärlek. Den ackumulerade massan. Redan nu långt mer än jag någonsin ens kunnat fabricera i mina drömmar. Den där första kyssen. Natten de älskade med varandra första gången, när han hörde hennes andhämtning tätt intill. Åtrå och extas. Naken samklang. Och alla andra nätter efter den där första. Fester de varit på. Resan till USA och andra turer de delat. Äventyr. Skratt och fullständig kärlek. Konserter eller bara helt vanliga kvällar framför tv:n. Sedan tänker på det stunder jag haft med henne, hur de står där små och bleka i jämförelse, långt färre i antal men ändå. För mig utgör de ändå något unikt. De kommer för alltid att vara de vackraste av diamanter i mig. För mig. Jag kommer alltid att vårda dem som det mest värdefulla jag äger. Oavsett vad som händer i framtiden så kommer jag där på slutet hålla dem högst. Bära dem klart i medvetandet ända tills det att det släcks. Det vet jag redan nu. De kommer att följa mig ut, trogna där i tanken och minnet. Några sekunder senare är det tomt där vid kajkanten. Vid bordet är det återigen jag och min öl som är de enda närvarande. Jag tar en klunk och känner hur en droppe av kondensen landar på mitt knä. En plötsligt känsla av nu. Så jag undrar vad hon gör. Jag undrar vad hon tänker, i just detta nu.
I just detta nu
Festivalen i antågande. Resa och midsommar avbockade. Som tidigare stålsätter jag mig. Ovetande om det som ska komma försöker jag inte tänka. Försöker nollställa. Men ser honom ändå där. Tätt intill henne. Hur de skrattar i sommarsolen med armarna runt varandra. Hur de flyter bort i allt det där magiska som musik kan framkalla. Tillsammans. I det sammanhang som är deras, det som är som sytt för dem. Gjort enkom för deras kärlek. Jag har svårt att njuta av min stundande resa. Svårt att ta den till mig. Svårt att känna att den faktiskt finns där. Vetskapen om att jag har det bättre där än hemma finns dock där ändå. Ingen rädsla för eventuella sammanträffanden på gatorna. En annan kontext som är frånkopplad från verkligheten. Frånkopplad från livet här hemma. Som att gå i en alternativ värld. Ett parallellt universum. Samtidigt tänker jag på tidigare år. Hur hon spontant kunde skriva ett par ord om något hon sett. En anomali när jag tänker på det. Ovanligt men värdefullt. Ett par ord. En tanke. Varma minnen. Ett par dagar kvar tills jag åker, men också ett par dagar av festivalen. Så jag stålsätter mig. Samlar kraft inför det som komma skall. Det är allt jag kan göra.