Osänt
Idag har det gått en vecka sedan jag blev fyrtiofem. Siffran framkallar rysningar och åldersångest. En vecka in på mitt fyrtiosjätte levnadsårs. Halvvägs, kanske längre än så. Den uteblivna gratulationen ekar fortfarande högt inom mig. Fortfarande låter det sig ljuda i moll. Och jag skäms över det. Skäms oerhört. Jag förväntar mig inte att hon ska ha koll på datumet. Vi kommer från helt olika håll i just det så antagligen har hon inte ens tänkt på det där i den spridande kärlekens sommar. Hennes. Deras. Samtidigt finns den där tanken att det kanske är ett medvetet val. Ett sätt till att skapa distans. Jag vet inte varför men tanken har funnits där i bakhuvudet den gångna veckan. Jag tänker på sociala forums tendens att påminna en om födelsedagar. En notis om att den och den fyller år. Konsekvent. Men ett medvetet val? Bara den svaga tanken på det gör ont i mig.
”Allting har ett slut”. En kommentar till ett inlägg som syftade på att deras resa till USA var till ända. Men en kommentar som har en mångbottnad betydelse när jag tänker på den. Jag sitter och skriver vykortet lika kärleksfullt som alltid. Jag sitter på balkongen med en sol som sakta sjunker och kämpar med dess analoga natur. Vykortet. Traditionen. När jag är klar med mina kråkfötter läser jag igenom det och ler för att sedan avsluta med hennes namn och adress. Den där varma känslan när jag skriver hennes namn infinner sig alltid. De vackraste av bokstäver. Det vackraste av ord. En tradition jag hållit så nära mitt hjärta. Sedan andetag. Djupa. Tystnad. Jag packar ner vykortet i ryggsäcken. Det kommer förbli oskickat. Det kommer aldrig att färdas de där milen norrut. Allting har ett slut. Orden studsar inom mig och har gjort så ett tag. Jag har burit dem i mitt medvetande. Leendet som mina knappt läsbara ord har framkallat några sekunder tidigare ersätt plötsligt av en tyngd. Melankoli. Ett vykort som förblir oskickat. En gratulation som förblir oförmedlad. En uppdatering från en musikfestival som aldrig kommer. Naturen av en vänskap. Allting har ett slut. Mångbottnat. Hennes sökande efter kärleken som nu är ett minne blott och som blivit en sommar av förälskelse och berusning av hans blotta närvaro. Det är en konstig sommar. Vacker och vemodig på samma gång. Men alltid har inte ett slut. Nej, inte allt. Det jag bär i mitt bröst kommer alltid att finnas där. Oavsett vad framtiden bär i sitt oberäkneliga sköte så kommer den elden alltid att brinna där. Vacker och bedövande. Hennes. Allting har inte ett slut.
Lev och älska!
Daniel