Så anländer då midsommaraftonen. En sista högtid innan semestern. Kulmen på en gången vecka. Tankarna och känslorna är många och svåra att reda ut i sommarsolen. Värmen letar sig in genom öppna lägenhetsfönster och ger bilderna i mitt huvud en extra hastighet. En extra studs. Men det är ändå en högtid. Ett par ord skrivs. Ett par ord skickas. En hälsning. Bilder som brukar frammana stugliv och skog flyttar nu söderut. Sill och nubbe är utbytt mot tapas och cava. Jag ser dem i skuggan av en magnifik bougainvillea. Ett långbord. En nu komplett samling människor. Jag hör det kärleksfulla sorlet. Skratten. Deras midsommar i Spanien. På måndagens AW berättade hennes vän att de skulle vara över 20 personer. Jag ser alla och jag ser dem. Jag se hur han säger något till henne och hon smeker hans kind och kysser honom. Bilderna är tydliga trots att jag är klarvaken och mina ögon är öppna. Jag ser hennes tjejer där och ser hur de tagit honom till sitt hjärta. Bonusfamiljen. Det är tydlig för alla och envar vid det där bordet att hon hittat hem. Att hjärtat till sist har hittat den där hamnen hon letat efter. Kärleken. Honom. Jag kan nästan hör hur en av hennes vänner berättar för henne hur hon gnistrar. Hur det är tydligt att det är dem kärleken är ämnad för. Brickor som fallit på plats. Pusselbitar utan skarv. Jag ser hur kvällen börjar sänka sig över sällskapet och hur det vänskapliga sorlet fortsätter långt in i natten. Jag ser kärleken, förälskelsen och åtrån. Deras. Omöjlig att missa. Omöjlig att inte notera. En sista högtid innan semestern. Så jag skickar några ord för gammal vänskaps skull. Men känner även av oron. Oron över att de kommer att hänga där i tomma intet. Hänga där i luften av en vänskap som en gång var.
Veckan känns evighetslång. Som om varje dag är en vecka i sig. Som om 24 timmar plötsligt blir 168. Lång och med en ström av bilder. Förväntat, men ändå. Omöjligt att förbereda sig inför. Plötsligt står man där inför faktum och vet inte hur man ska möta dem. Bilderna. Jag ser dem i små pittoreska byar och vid havet. Gränder och sand. Jag ser dem vid små cafébord samtidigt som solen så sakta sänker sig. Jag dem i en frukost när dag precis har vakna och i hetta när lusten tar över. Allt det där kommer i våg. Ibland lyckas jag stilla vågorna. Jag fokuserar. Jag ser henne där vid den silvriga Volvon. Jag filtrerar bort allt annat och ser bara henne. Det gränslöst vackra. Jag plockar fram henne ur minnet från det där känslomässiga sammanträffandet. En blå sommarklänning. Det vackra göra alltid något med mig. Något totalt och makalöst. Jag minns hur jag tyckte att hon inte åldrats en dag. Inte en dag på fem år. Kanske är det det som den besvarade kärleken, förälskelsen och åtrån gör med med. Jag minns hur det verkade stråla från henne. Lyckan. Kärleken. I stunder när jag lyckas fokusera på bilden av henne i en blåvit sommarklänning lugnar havet sig. För en stund råder stiltje. Sedan kommer allt så småningon igen. Bilderna. Spanien. Han och sommaren 2023.
Korta sekvenser av st...
Det är som om han sugit ur all glädje ur sommaren. Materialiseringen av honom. Verkligandegörandet. Som om det där sammanträffandet på joggingrundan den 5:e juni decimerat årstiden till något jag inte känner igen. Lusten efter ledighet och Grekland är inte som den brukar. En glädje i avtagande. Egentligen vill jag bara krypa ner under täcket och vakna igen i mitten av september. Sommaren kläs i en oro som jag inte varit med om tidigare. Rädsla. Svårhanterat. Jag tänker på slumpen. Hade jag bara tagit den där löprundan en timme senare hade det varit annorlunda. Sommarljuset hade haft kvar sin magiska lyster och den förförande sången av semester hade funnits kvar. Om jag bara…, om jag bara väntat en timme! En meningslös tanke i retrospektiv. Men trots det stannar den kvar länge.
Imorgon reser de till Spanien. Jag vet redan vilka tankar om står i startgropen. Förberedda och taggade. Vet redan vilka bilder som står på menyn i juniveckan. Jag har sett de flesta tidigare men nu har han ett ansikte. Ett ansikte när de sitter där vid bordet. Ett ansikte vid sociala sammanhang och middag. Cava, tapas, skratt och glädje. Kärlek och förälskelse. Ett ansikte när erotiken tar över och jag ser dem tätt ihop när det spanska mörkret sänkt sig utanför. Lust och åtrå ackompanjerad av cikadornas sång. Nakna kroppar i extas. Allt det där vet jag ska komma men ändå är det omöjligt att förbereda sig. Det kommer när det kommer. Det sker när det sker. Den spanska skådespelet har bara börjat.
Det spanska skådespel...
Jag träffar en av hennes vänner efter jobb. Ett måndags-AW. En tidigare arbetskollega men även någon som jag under åren kommit att betrakta som vän, en jag tycker oerhört mycket om. I min paranoida hjärna ser jag det som att det blivit en vänskap på distans. Att det inte är som det en gång var. Att vi glidit från varandra i vår vänskap. Även om det är fullständigt naturligt då det är HENNES vän och vi inte längre umgås i sammanhang vi en gång gjorde så gör det mig ledsen. Det framkallar sorg. Distansen drar ner mig. En distans skapad av mitt eget beteende. Mitt egna korkade beteende. Det är i alla fall så min paranoida hjärna tolkar det. Men det blir en fin kväll. En glimt av det som en gång var. Det jag en gång var en del av. Imperfekt. Vi pratar musik och böcker. Det som alltid varit vår melodi. Saker vi förenas i. Förälskelser vi delar. Då sommaren väntar glider öven samtalet över på sommarplaner. Naturligt. Hon berättar att de ska iväg på ett gemensamt femtioårsfirande på lördag. Hon och det sammanhang jag en gång hade en flyktig bekantskap med. Ett sammanhang vars minnen jag vårdar ömt. Men jag förstår naturligtvis att även HON och han ska med. Storfamiljen. Och där är jag förlorad. Redan innan meningen om firandet är avslutad är jag förlorad. Jag har inte kunnat släppa synen av honom där vid den studentklädda Volvon sedan jag jag såg dem där för en vecka sedan. Sedan dess har han varit ständig närvarande. Hela veckan har han funnits där i tanken. Tidigare ansiktslös men nu med struktur och utseende. Form. Varje gång han dykt upp har han gjort mig liten och obetydlig. Mina försök till att hitta gömställen har varit fruktlösa då han åter materialiserats i tanken så fort jag känt mig säker. Och nu detta. Spanien. Jag försöker föra över samtalet på annat men under ett par tillfällen under kvällen glider det över i till femtioårsresan igen. Jag inser vidden av scenerna som kommer att spelas upp där i mitt huvud under veckan som kommer. Midsommaren som kommer att spenderas där. Jag inser alla sammanhang jag kommer att se HENNE med honom. Nu med ansikte. Jag ser glada tapaskvällar med Cava. Jag ser hur HON skrattar åt något han säger. Jag ser hur han gör succé i sammanhanget och hur alla säger hur väl de passar ihop. Hon alla gemensamt ser hur hon till sist hittat rätt. Den stora och kompletta kärlekens triumf. Allt det där sveper igenom mig i loppet av en hundradel. Våldsamt. Jag kommer att se dem tätt ihop under heta nätter. Nätter där det är omöjligt att skilja deras kroppar åt. Hetta och åtrå. Lust och fullständig hängivelse. Mitt medvetande tar ett djupt andetag i väntan på det som komma skall. Det är den 12:e juni och sommaren har knappt börjat men jag är redan förlorad. Jag hittar dock kraft för just den här kvällen. Ett AW men en människa jag tycker oerhört mycket om. Jag vårdar det i stunden men samtidigt vet jag. Jag vet vad som skall komma. Så jag stålsätter mig och väntar på stormen.
You're the best I've ever seen
You're the apple of my dream
And you're the flowers in the sun
You're the coffee in my cup
You're the one who woke me up
And you're the day that's just begun
You're the song I wanna play
You're the words I wanna say
And you're the string I wanna strum
You're the reason why I am
You're the reason why I can
And you're the day that's just begun
"The day that´s just begun"
- Daniel Norgren -
Stormen
Precis som jag förutspått blir sömnen natten mellan måndagen och tisdagen knapp. Minuterna lätträknade. Jag gör ett försök vid midnatt. Fruktlöst. Vid halv tre ger jag upp. Bruset mina tankar framkallar är för högljutt. Jag vet inte varför händelsen som utspelat sig där i parken påverkar mig så. Jag har ju sett det i mitt huvud tusentals gånger. Sett mötet. Känt det. Oräkneliga gånger har jag ju sett dem bakom min slutna ögon. Både i dröm och i vaket tillstånd. När verkligheten knackar på blir det dock annorlunda. Våldsammare och mer påtagligt. Det är första gången på nästan fem år som jag ser henne. Första gången jag är säker. Kanske är det för att det inte funnits någon kontakt att tala om under åren. Inga öl eller konserter. Inga sammanhang där vi umgåtts trots att lösa planer materialiserat sig vid en handfull tillfällen. Kanske hade det varit annorlunda då, kanske inte. Det abrupta skeendet har påverkat mig. Det plötsliga. Strax innan tre stiger jag upp igen. Jag plockar fram en duk och lägger den på bordet i köket. Plockar fram färger och målar i blått. Jag tänker på henne i sommarklänningen jag sett några timmar tidigare. Dikten den framkallade. Ord från tanke till papper. A blue summer dress. Jag klockar ut nyanserna på papptallriken jag lagt bredvid duken och ser att alla fönster på andra sidan gården ekar mörka. Sömn bakom stängda rutor. Jag målar utan slutmål och vill bara får färg på duk. Ångrar att jag valt akryl istället för olja men fortsätter. Kämpar med mjuka övergångar mellan nyanser. Enklare i olja. Denna gång är det Cohen som håller mig sällskap. Tyst meddelar han sin närvaro via den lilla resehögtalaren jag plockat fram. Varsamt försöker han lugna mina tankar. Tyst för att inte väcka de som sover. De som drömmer där bakom stängda fönster. Trygga under täcket. Utan mål fortsätter jag tills det att klockan slår fem. Sedan låter jag duken vila. Redo att ramas in när färgen torkat några timmar senare. Jag släcker i köket och säger god natt till Leonard. Tackar och bugar för sällskapet. För säkerhets skull bäddar jag i soffan. En då och då använd tillflykt. En nädlösning. Ett försök till att flyta bort i det svaga sorlet från en meningslös nattserie på tv´n. Tacksamt tar jag emot de enstaka timmar som sedan faktiskt bjuds. Tacksamt flyter jag bort till de vackra bilderna av henne i sommarklänningen. Det våldsamt vackra. Det sin framkallar ord från tanke till papper. A blue summer dress.
Som det förutspåtts
Så händer det då till sist. Det jag fruktat under flera år. Alls dessa osedda konserters skapare. Jag ser dem på andra sidan gatan när jag är ute på min löprunda. Verkligheten är våldsammare än fantasin. Denna gång råder det ingen tvekan. Ingen chimär utan ett faktum. En bild med högsta möjliga upplösning. Verklig. En studentsmyckad Volvo. Ballonger. Gula. Jag ser henne där så fasansfullt vacker. Ojämförbar med någon annan. Det är nästan som att jag glömt hur oerhörd hennes skönhet är. Så total och ofantlig. Fullständigt förlamande. För en kort sekund glömmer jag honom. Sedan dyker han upp där bredvid henne. Mannen utan ansikte får plötsligt drag. Konturer och form. Struktur. Han ser inte ut som jag väntat mig. Inte alls. Inte våldsamt snygg som mannen från Stockholm eller den unge mannen som hon hade ett äventyr med för tio år sedan. Tvärtom ser han äldr än hon. Tio år kanske, knske inte. Skallig. Men det spelar naturligtvis ingen roll. Ingen som helst. Även om jag försöker hitta något i det. Småsint men sant. En värdelös tanke. Reptilhjärnans respons. En överlevnadsstategi. Farktumet kvarstår dock. just i den stunden har jag aldrig velat vara någon annan mer. Jag vill verkligen vara honom. Jag vill vara allt han är. En vilja som bor i varenda cell i mig. Jag vill se ut som honom och äga alla hans färdigheter. Beklä mig med alla hans egenskaper. De som hon fallit för. Metamorfos. Jag hade gladeligen övergett min kropp och existens för den förmånen. Han är allt jag önskar jag vore. Någonsin och för all framtid. Det är som att jag förbannar min far och mor för det de skapade där i början av sjuttiotalet. Förbannar dem för att de inte kunde göra mig till honom. För att det inte kunde göra mig rätt. Förbannar mig själv för den jag är och den jag blev.
När jag ser dem där tänker jag att det är detta hon väntat på. Att hennes hjärta till slut hittat hem. Att kärleken hon bär i sitt bröst är större än något hon tidigare upplevt. Den totala kärleken på hennes 50:e levnadsår. Det finns något fint i det. I den upplevelsen. Inte yta utan djup. Lust och fullständig förälskelse. Totalitet. Ojämförbar med den snygga mannen från Stockholm eller det ungdomliga äventyret för tio år sedan. Jag försöker nå hennes blick och vinkar men antingen ser hon mig inte eller så låtsas hon hon inte om det. Det spelar ingen roll. Några sekunder senare jag jag sprungit förbi dem. Men plötsligt är det som jag inte är där. Som att jag plötsligt upphört att existera. Precis som jag fruktat får han mig att känna mig fullständigt värdelös. Liten och obetydlig. Det är som jag bleknar där i löparspåret. Transparensen tilltar och till slut är jag fullständigt genomskinlig. Verkligheten är våldsammare än fantasin.
Jag räknar bakåt för att kunna avgöra om det är en av hennes döttrar som tar studenten. Men får på något sätt inte ihop matematiken. En olöslig ekvation. Kanske är det hans barn som ska firas. Storfamiljen som tidigare dykt upp i mina fantasifulla tankar blir plötsligt ett faktum lagom till ledighet och semester. Jag försöker andas. I höjd med biblioteket kör de om mig. På väg till firandet. Jag ser hur några ballonger plötsligt lossnar från bilen och de stannar. Hon stiger ut för att plocka upp dem och jag stannar också. Jag ser på henne och inser att det kanske kommer ta ytterligare fem år innan jag ser henne igen. Jag memorerar sommarklänningen hon bär. Blå och vit. Jag memorerar hur hennes hår rör sig när hon böjer sig ner för att plocka upp ballongerna som lossnat. Noterar varje rörelse när hon åter sätter sig i bilen. Plötsligt där och sedan borta. Memorerar och lägger på minnet. Det galet vackra. Det finns inget som kan göra så ont som den fullständiga skönheten. En total tortyr. Fullständigt gränslös och överjordisk. Religiöst. Jag förloras i den. Förlorar mig i henne. Den vackraste människa jag någonsin kommer uppleva. I mina lurar spelas "The Asphalt world" med Suede. Ett märkligt sammanträffande. En av mina absoluta favoritlåtar. Jag kommer ihåg när hon spelade den en kväll i huset hon flyttade till när hon separerat. En annan tid. Det var bara hon och jag. En flaska vin och våldsamt bra musik. En låt med ett fullständigt briljant slut. Just där inser jag dock att låten för alltid får ett annat sammanhang. Nu är det plötsligt hans. Det är honom jag kommer att förknippa den med. Varje gång jag kommer att höra den kommer jag hädanefter tänka på honom och första gången jag såg honom. Första gången jag såg dem. Låten kommer framkalla tankar på hur fullständigt otillräcklig han får mig att känna mig. Ful, liten och genomskinlig. Jag bestämmer mig för att dubbla rundan. Vill känna blodsmaken och den totala utmattningen. I huvudet surrar allt. Verkligheten är våldsammare än fantasin. Efteråt när jag duschat sätter jag mig i soffan med ett glas vin. Inser att sömnen kommer att bli sparsmakad. Tänker att det är tur att morgondagen är röd. Jag sätter på Tom Waits på stereon. Spellistan med Suede raderad för allt framtid. Jag önskar bara att det jag precis upplevt väntat till efter sommaren. Nu är jag istället livrädd för de kommande månaderna. Livrädd för bilderna som kommer dyka upp på dem. En efter en. Livrädd för sommaren. Verkligheten är våldsammare än fantasin.
A blue summer dress
A secret glance
A fleeting smile,
A moment shared
Just for a while
In an instant
Two worlds collide
And hearts beat fast
With love inside.
The sun sets low
The sky, a glow
As her dress dances to and fro
A beauty bright
A sight to see
Forever etched in a memory.
- DS -
Verkligheten är vålds...
Jag har premiär. Jag går ner i parken med min brassestol, två kalla tjeckiska öl och Lundells Vardagar. Det är fösta gången i år. Som alltid sitter jag inte så lång bort från den plats där vi en gång drack vin och åt smörrebröd. Vid blodboken. Nära platsen jag brukar springa förbi när jag är ute på mina joggingrundor. Det är knappt att jag vågar blinka. Så fort jag sluter mina ögon ser jag dem där. Jag ser hur hon vilar sitt huvud på hans lår alltmedan solen så sakta vandrar nedåt. Bredvid dem står en flaska cava. Hon skrattar åt något han säger och han smeker henne varsamt. Kärleksfullt och med förälskelsens känsliga dans. Subtilt men totalt. Solen är påtaglig och jag känner hur den borrar sig ner i min hud. Fortfarande blek och livlös. Som ett eko av vinterns och vårens tankar. Jag tänker på gången vi satt där. Dåtid. Imperfekt. En evighet men ändå inte. Tiden och fantasin lever efter olika tidslinjer. Den ena konsekvent och med given riktning och den andra som blixtsnabbt trotsar den teoretiska fysikens lagar. På en hundradels sekund förflyttas jag dit. Där och då. Vackert och våldsamt. Sedan slängs jag tillbaka, lika fort och lika brutalt. Nutid och verklighet. Vardagens kontext. Så jag hör hennes skratt både då och nu. Olika men ändå med samma ursprung. Hennes. Det våldsamt vackra.