Som det förutspåtts
Precis som jag förutspått blir sömnen natten mellan måndagen och tisdagen knapp. Minuterna lätträknade. Jag gör ett försök vid midnatt. Fruktlöst. Vid halv tre ger jag upp. Bruset mina tankar framkallar är för högljutt. Jag vet inte varför händelsen som utspelat sig där i parken påverkar mig så. Jag har ju sett det i mitt huvud tusentals gånger. Sett mötet. Känt det. Oräkneliga gånger har jag ju sett dem bakom min slutna ögon. Både i dröm och i vaket tillstånd. När verkligheten knackar på blir det dock annorlunda. Våldsammare och mer påtagligt. Det är första gången på nästan fem år som jag ser henne. Första gången jag är säker. Kanske är det för att det inte funnits någon kontakt att tala om under åren. Inga öl eller konserter. Inga sammanhang där vi umgåtts trots att lösa planer materialiserat sig vid en handfull tillfällen. Kanske hade det varit annorlunda då, kanske inte. Det abrupta skeendet har påverkat mig. Det plötsliga. Strax innan tre stiger jag upp igen. Jag plockar fram en duk och lägger den på bordet i köket. Plockar fram färger och målar i blått. Jag tänker på henne i sommarklänningen jag sett några timmar tidigare. Dikten den framkallade. Ord från tanke till papper. A blue summer dress. Jag klockar ut nyanserna på papptallriken jag lagt bredvid duken och ser att alla fönster på andra sidan gården ekar mörka. Sömn bakom stängda rutor. Jag målar utan slutmål och vill bara får färg på duk. Ångrar att jag valt akryl istället för olja men fortsätter. Kämpar med mjuka övergångar mellan nyanser. Enklare i olja. Denna gång är det Cohen som håller mig sällskap. Tyst meddelar han sin närvaro via den lilla resehögtalaren jag plockat fram. Varsamt försöker han lugna mina tankar. Tyst för att inte väcka de som sover. De som drömmer där bakom stängda fönster. Trygga under täcket. Utan mål fortsätter jag tills det att klockan slår fem. Sedan låter jag duken vila. Redo att ramas in när färgen torkat några timmar senare. Jag släcker i köket och säger god natt till Leonard. Tackar och bugar för sällskapet. För säkerhets skull bäddar jag i soffan. En då och då använd tillflykt. En nädlösning. Ett försök till att flyta bort i det svaga sorlet från en meningslös nattserie på tv´n. Tacksamt tar jag emot de enstaka timmar som sedan faktiskt bjuds. Tacksamt flyter jag bort till de vackra bilderna av henne i sommarklänningen. Det våldsamt vackra. Det sin framkallar ord från tanke till papper. A blue summer dress.