Ibland försöker jag vända på det, och ibland lyckas jag. Att välja att fokusera på den tacksamhet jag känner för allt det hon framkallar i mig framför att övermannas av bilder av dem i mitt medvetande. Så istället för att uppmärksamma tankar på hur de hittar värmen tätt tillsammans under täcket där på söndagsmorgonen alltmedan en storm härjar utanför väljer jag den andra vägen. Tacksamheten. Jag bugar inför det faktum att hon ensam ligger bakom allt utlopp av kreativitet som jag finner så närande. Det fullkomligt unika. Det rena. Det spelar ingen roll om frukten av det inte blir något speciellt, om tavlan eller vad det än må vara blir medioker, för mig är det ändå viktigt. För mig spelar det roll. Det finns något i själva processen som gör att jag hittar vilan och syret. Hon finns där när jag sätter penseln på papper, i varje bokstav jag skriver eller när jag går i gränder med kameran på min axel och letar. Närvarande i mig. Jag tänker ofta på det när jag publicerar något på Instagram. Hon finns där i varje post. I ett fotografi på en blomma från en grekisk ö eller från en gränd i Prag i jultid, eller i en tavla som jag målat eller ord som framkallats. Det finns så oerhört mycket liv i det där. Rörelse och färg. Och jag skulle inte vilja vara utan det. Min värld hade varit så mycket gråare om den inte funnits där. Inspirationen hennes vackra väsen framkallar. Det där som är omöjligt att sätta ord på. På söndagsmorgonen lyckas jag trots allt vända på det. Jag finner fokuset och landar i tacksamheten, den där som jag inte ens kan börja att beskriva. Den vackra och fullständigt unika. Just där kommer inte bilderna åt mig.
Trots ett nyår som visade sig från en bra sida och med ett lugn trots allt är året fortfarande otydligt. Med ett januari på upploppet är det fortfarande diffust. Det tar alltid ett tag för att få en känsla, en vibration av året medan det fortfarande är nytt och vilar i sin krubba opåverkad. Jag försöker inte måla upp för mycket. Jag försöker inte sia. Jag är bra på det annars. Måla scenarior som tar stor plats tanken. Överväldigar. Som påverkar och skapar vågor i medvetandet. Jag försöker lägga band på allt det där men det är som alltid svårt. En pandemi som kanske avtar och återgången till det som var innan. Gammalt brus som återuppväcks och får nytt liv när en stad som sovit plötsligt återigen vaknar. På gott och ont. Tankar som delvis legat i dvala återföds i samma skepnad. I ett försök att hitta lugnet innan stormen gräver jag ner mig i det jag brukar. I hög musik, böcker och kreativa uttryck hur obetydliga de än är. Jag hittar alltid en vila där. Andetag och en stunds ro innan allt tilltar. En stunds paus innan en annalkande vår börjar ge sig till känna borta vid horisonten, med den kuling den bär.