Som själva antitesen till föregående söndag står sig helgens avslut. Ångesten inför tröskeln till den måndag på vilken jag står är åter påtaglig och jag försöker hålla tankarna på annat håll. Jag letar nya vattenhål inför den stundande resan till Prag. Gallerier och museum. Jazzklubbar och mikrobryggerier. Jag skruvar upp stereon för att stänga ute bruset. Söker stillhet i decibel. Skruvar efter ett tag ner och sätter mig en stund med gitarren. Skriver nytt. Jag häller upp ett varmt bad, sätter på stereon igen och sjunker ner i det ångande vattnet tillsammans med en kall Newcastle. Vattnet är nästan för varmt. Ånga då det möter den kalla novemberluften som strömmar in från det öppna fönstret i badrummet. Söndagsälvor dansar ovanför vattnet. Dåsiga och ovetande. En stund senare fattar jag penseln och målar lite. Allt det där hjälper för stunden men när jag till sist går och lägger mig och släcker ljuset är det svårt att somna. Det är som om tystnaden öppnar upp dörren på vid gavel. Som om den tillåter allt tillträde. Ingen urskiljning på det som släpps in. Så jag tar ett par djupa andetag och försöker finna ro i mörkret sökandes efter drömmen.
Först funderar jag på om jag verkligen borde gå. Det är mina vanliga spöken som dyker upp och högljutt påpekar att jag inte vet förutsättningarna eller känner till de stundande samtalen. Men jag stänger gastarna ute. Jag lyssnar inte och låter dem segla förbi. Bleknande. Så naturligtvis tackar jag ja. Det finns inget ställe jag hellre hade varit just den dagen än där, firandes henne. På väg dit kan jag tydligt höra mitt hjärta slå. Känna kraften det genererar i mina blodkärl. Vågorna. Känna slagen öka i frekvens ju närmare hon kommer. Som om det är direkt korrelerat med tanken och närheten, en matematisk funktion med det vackra som en konstant. Väl där känner jag mig lite som en udda fågel. De andra med så mycket mer historia tillsammans. Gemensam beträdd mark. Delade erfarenheter. En nervös känsla av att vara lite blek i jämförelse med dem rider mig lätt till en början på måndagskvällen men värmen i rummet går inte att ta miste på och jag trivs där. Det faktum att det är måndag finns inte ens i en avlägsen tanke och mina spöken har flugit sin kos.
Lev och älska!
Daniel
Med ökad frekvens
När jag kommer hem är jag fullständigt upprymd. Thåström som väntat briljant. Det är som om hans poesi satt sig under mitt skinn. Cementerat sig där. Jag vill inte att kvällen ska ta slut. Vill att den ska hålla på och fortsätta att hålla på. Jag vill att fredagen ska sträckas ut en evighet lång. Lövtunn men oändlig. Innan vi ses har dock en nervositet smugit sig på mig. Jag blir alltid lite nervös när jag ska umgås med henne tillsammans med hennes vänner. Även om det är två som jag numer känner väl och tycker väldigt mycket om så gör nervositeten sig ändå påmind. Inte stor men väl där. Det där med att jag har en förmåga att läsa in mellan raderna, ofta fel men likväl en egenhet som jag har. Jag tänker på tidigare tillfällen. Ett ord, en blick. Något som satt igång min fantasi och dess skådespel. Denna gång blir det dock inte så. Vi sammanstrålar strax innan konserten sätter igång och när han väl kommer upp på scen är det som om han bär mig bort från allt det där. Som om musiken lyfter mig ur mig själv och slänger bort det som är kvar. Det oklädsamma. Det jag som jag inte tycker så värst mycket om. När de första takterna i ”Kom med mig” sätter igång är det så vackert att det gör ont. Hon, musiken, sammanhanget och närvaron. Det är nästan så att det framkallar en tår. Till sist tar det slut och vi skingras strax efter de sista tonerna försvunnit. Men när jag kommer hem vill jag vara kvar där. Just där i känslan. Jag går inte och lägger mig förrän sent på natten, jag vill mjölka ur så mycket som möjligt ur det där. Av den där poesin som satt sig under mitt skinn, som bosatt sig där för en stund.
Lev ocn älska!
Daniel
En evighet lång
På helgen sätter jobbångesten in redan på lördagskvällen. Måndagen gäckar redan där. Som om den inte förstått sin plats i kalendern. Jag blir irriterad på mig själv för att jag låter den vara där, att jag låter den störa. Att jag inte förpassar den på rätt sida. Till sin sida, just där den ska vara och hör hemma. Bortom. Egentligen hade jag tänkt gå på en konsert med kraften finns där inte, orken icke-existerande. Så jag lämnar aldrig lägenheten. Beger mig aldrig utanför dörren på kvällen. Fjättrad av en felaktig veckodag stannar jag kvar och skruvar upp stereon som ett substitut. Inte tillräckligt men i alla fall något. En lindring som bringar en gnutta ordning. En svag balsam för sinnet.