En evighet lång
När jag kommer hem är jag fullständigt upprymd. Thåström som väntat briljant. Det är som om hans poesi satt sig under mitt skinn. Cementerat sig där. Jag vill inte att kvällen ska ta slut. Vill att den ska hålla på och fortsätta att hålla på. Jag vill att fredagen ska sträckas ut en evighet lång. Lövtunn men oändlig. Innan vi ses har dock en nervositet smugit sig på mig. Jag blir alltid lite nervös när jag ska umgås med henne tillsammans med hennes vänner. Även om det är två som jag numer känner väl och tycker väldigt mycket om så gör nervositeten sig ändå påmind. Inte stor men väl där. Det där med att jag har en förmåga att läsa in mellan raderna, ofta fel men likväl en egenhet som jag har. Jag tänker på tidigare tillfällen. Ett ord, en blick. Något som satt igång min fantasi och dess skådespel. Denna gång blir det dock inte så. Vi sammanstrålar strax innan konserten sätter igång och när han väl kommer upp på scen är det som om han bär mig bort från allt det där. Som om musiken lyfter mig ur mig själv och slänger bort det som är kvar. Det oklädsamma. Det jag som jag inte tycker så värst mycket om. När de första takterna i ”Kom med mig” sätter igång är det så vackert att det gör ont. Hon, musiken, sammanhanget och närvaron. Det är nästan så att det framkallar en tår. Till sist tar det slut och vi skingras strax efter de sista tonerna försvunnit. Men när jag kommer hem vill jag vara kvar där. Just där i känslan. Jag går inte och lägger mig förrän sent på natten, jag vill mjölka ur så mycket som möjligt ur det där. Av den där poesin som satt sig under mitt skinn, som bosatt sig där för en stund.
Lev ocn älska!
Daniel