En gemensam vän lägger ut ett semesterfoto från USA. Plötsligt sveps jag tillbaka till den där sommaren och deras resa. USA. Den där de hade tillsammans. Och inom loppet av en tusendels sekund är jag där. Nedbrottad. Grå. Gammal. Igen. Jag övermannas av känslor och minnen. Jag kastas tillbaka. Det är midsommar och plötsligt sköljer känslorna över mig. De som på ett sätt blivit synonyma med årstiden. Jag vill bara springa bort från den, fly, men den är ett faktum. Midsommarafton. En högtid som jag en gång höll högst men som nu är något annat. En dag att överkomma. Genomleva. Jag sitter på tåget till min farbror. Vill inte att han ska vara själv en kväll som denna så jag har packat ner ett par öl och en flaska whiskey. En avart i rökighet. Allt annat än måttfull. Motståndet till högtiden blir så tydlig. Plötsligt är det som att jag är där igen. Det året. Den sommaren. En stillsam bris i ljummen kvällen. Tätt ihop. Vänner, skratt och kärlek. En skog och en gåtfull sjö. Så oerhört vackert egentligen. En tavla. Och jag ser dem där i en stuga. Jag ser dem där i midsommarkvällen. Jag ser allt det där i retrospektiv samtidigt som tåget anländer. Jag ser aftonen som knappt har haft sin början, men hur vacker bilden än må vara så drar den ner mig. Jag vill bara springa bort, fly, men den är ett faktum. Midsommarafton och en sommar i vardande. En sommar som ska komma. Det där med helger gör något med mig. På väg genom samhället där jag är född och uppvuxen skriver jag ett par ord till henne, ett par ord till en midsommarhälsning. Precis som så många gånger tidigare fungerar de som balsam, som alltid gör de högtiderna lite lättare. Som att de där orden innehåller något mer. Fåtaliga men oerhört starka och varma. Och med ens känns stegen lite lättare och aftonen lite mindre hotfull.