Småfull och rätt lycklig!

Jag vaknar tidigt på söndagsmorgonen. Väckt av måsarnas gälla skrik utanför fönstret öppnar jag mina ögon. Det är inte de där avlägsna som jag finner rogivande, de där som förkunnar havets närvaro. Nej sången är den av nyblivna föräldrar. Intensiva skrik av beskydd som gör det omöjligt att somna om. Jag går ut i köket och sätter på en kastrull med vatten till morgonkaffet. Morgonen är fortfarande ny och tyst förutom måsarna. När jag mäter upp kaffet för att hälla det i glaskannan kommer jag plötsligt att tänka på hur jag skrev till henne för ett par veckor sedan. En av de där kvällarna med mycket musik som framkallar lugn. Jag såg att hon var online men sedan utloggad. Trots det slängde jag iväg ett par ord. Den nya tidens spontansamtal och inte mycket mer än en hälsning utan ett egentligt syfte. Bara för att dryfta nonsens egentligen. Jag saknar de där samtalen om vardag och verklighet. Det slår mig att jag inte vet någonting om hennes liv längre. Hur det är med henne, om hon jobbar kvar på samma jobb eller fortfarande spelar tennis. Hur det är med hennes tjejer och vilka band hon lyssnar på för tillfället. Till synes ordinära frågor som ändå innehåller så mycket mer. En närvaro. Energin. Det ligger något vackert i det skeendet ändå, det där skeendet vi kallar ett liv. Så där i morgonen är det de små sakerna som har något. De till synes enkla och triviala. Där i morgonen är det just de frågorna som framkallar saknad.