En dov filt lägger sig över mig
Varenda veck och varje fiber ger sig tillkänna
Mörk
Tung
En hinna genom vilket allt filtreras
Min fuktiga beklädnad
Jag bär den inte så ofta längre
Men ibland finner den sig där
Nötta axlar
Tungt vilandes
Enveten
Aldrig saknad
Jag kan bara vänta ut den
Så jag låter den vila där
Sitter blixtstilla
Stör den inte
Den brinner ut så småningom
Ostörd äter den sig själv
Det gör den alltid
Den gör bäst så
Så snart står jag åter här naken
Snart ser jag åter klart
Ofiltrerat
Dov
Andy Warhol
Ropes
Jag hamnar i det där tillståndet som jag alltid gör, ungefär halvvägs in i resandet. Det där i vilket jag frågar mig om jag gjorde rätt i att boka tre veckor? Av rutin vet jag att det bara är en tröskel som så småningom övervinns med det är ändå en dag eller två då jag känner mig låg. Som att jag inte hör hemma någonstans. Vilsen och uttittad. Jag vet inte varför men jag kommer att tänka på sensommaren då hon berättade att hon hade haft en äventyr med en yngre man. Jag hade precis börjat jobba igen. Jag minns en konsert på Malmöfestivalen. Vid tillfällen då jag karakteriseras av den där svagheten kan jag ganska exakt känna hur det kändes. Den kraft med vilken hennes ord ekade i mig. Hur de studsade mellan mina sinnens väggar. Känslan av litenhet. Gammalheten och det bleka. Jag kommer ihåg hur beslutet jag tagit ett par veckor tidigare på en strand på en liten grekisk ö plötsligt tedde sig fullkomligt menlöst och bortkastat. Mitt beslut att berätta för henne. Idag ser jag det som det rakt motsatta. En känslostorm förvisso men trots allt en storm som jag inte skulle vilja vara utan. Känslan av liv som pumpar genom vener och artärer. Oavsett om det varit ljust eller mörkt så har det fått mig att känna. Vara. Mer än något jag tidigare upplevt och det är just det som är så oerhört stort. Resultatet av att jag faktiskt vågade glänta på dörren och släppa ut allt vad det har inneburit. Smärta och välmående. Ljus och mörker. Som om det omfattar hela skapelsen och världsalltet, och då är jag inte ens troende. Stora ord, men det är stort. Det är väldigt stort. Vad är det egentligen med sommaren? Vad är det med den som gör att den alltid skapar skeenden och händelser? Jag tänker på förra sommaren, ett nytt äventyr. Allvarligare och seriösare denna gång. Jag tänker på hur jag reagerade och skammen kommer som ett brev på posten. Flashbacks. Hur jag nästan förstörde allt det som betyder något istället för att bara vara glad för hennes skull. Ja vad är det egentligen med sommarmånaderna, de där stroferna som skapas? En smygande oro kryper sig sakta på mig. Vilka berättelser skapas i just detta nu, vilka minnen? Jag skakar av mig det där och försöker inte tänka på honom och eventuella skeenden. Försöker inte ge det någon plats i mitt sinne och medvetande. Månen visar sig nästan full när den stiger upp bakom bergsryggen och jag ser hur den skimrar i havet en bit bort. En nästan hypnotisk ljusdans som jag villigt låter mig ledas in i. Jag låter den föra. Det är som om jag söker något där. En riktning. En rörelse. Något som ska hjälpa mig över den där tröskeln. Det är ju trots allt bara ett steg.
Lev och älska!
Daniel
Tröskeln
Ont som jag
Jag förstår inte varför inte fler hittat hit. Låt vara att det är lite otillgängligt men ändå. Ryktet borde ha gått. Trapporna i kvällsvärmen är lätt krävande men väl värda varenda framkallad droppe. Varenda andhämtning och känsla just i området där ryggen möter min skjorta. Jag hittade stället för två år sedan och det var halvtomt även då, så jag är glad att det finns kvar. Jag beställer in en drink och betraktar hur kvällssolen skänker ett magiskt ljus åt sluttningen på andra sidan bukten. Skimrande. Jag hör hur vattnet slår mot klippor trots att det är en bit ner. Ett eko från vinden som härjat tidigare. Ett eftermäle. Stilla musik i bakgrunden. Det får mig att tänka på den där kvällen för inte så många veckor sedan. Kvällssol men betydligt kallare, även om värmen på ett sätt var minst lika påtaglig. En filt. En annan kust. Andra breddgrader. Jag kan se hur ljuset framkallade skuggor i hennes ansikte. Hur det spelade. Jag tänker på hur galet vackert jag fann det. Vad det gjorde med mig. Musik. Omöjligt att föreviga förutom i en känsla, i en tanke, i ett minne. Jag tar ett djupt andetag och låter välbekanta dofter fylla lungorna. Låter det finnas där som i ett giftermål med allt det andra. Tankar, värme, minnen och känslor, och den fullkomligt berusande vyn. Världen blir inte mer påtaglig än just då, just nu. Så jag låter mig finnas där, tillåter mig en existens i julikvällen. Bara för ett tag. Bara just nu.
Lev och älska!
Daniel
Bara för ett tag
Jag sitter på min balkong och tittar på hur båtarna anlöper den lilla hamnen. Motorbåtar och segelbåtar, stora och små, privata och de som kommersiellt trafikerar öarna, alla samsas de där. Jag studerar det hela med förtjusning. Nästan barnslig. Jag vet inte varför men det fångar mig. Det har det gjort länge. Båtar. och resandet. Flying Cat 5 från Hellenic Seaways lägger till för kvällen och jag ser folket som strömmar ut från aktern. Gamla och unga, familjer och par, ensamma och kompisgäng, alla finns de där. Vissa släpar på vanliga resväskor medan andra bär sin packning på ryggen. Några betraktar ön för första gången medan andra har varit här tidigare. Så är det säkert. Jag gillar det där. Grytan av stundande upplevelser, oskrivna blad som ligger där nedpackade i väskor. Avkoppling. Frikoppling. Och jag betraktar mig själv i skenet av de människor som går där på kajen mot olika mål. Min egen frikoppling. Distansen till det av mig som finns där hemma och nödvändigheten i just detta själsliga avstånd. Avståndet från mig själv. Syresättningen. Jag tänker på henne. Tänker på hennes sommar. Hon och hennes tjejer. Jag hoppas att hon finner sin syresättning där i stugan hon lånat. Sin vila. Utrymme för klara tankar och kärlek. Jag hämtar en kall öl från kylskåpet och skruvar upp volymen på min lilla resehögtalare. Tom Waits, min ständige följeslagare. Och jag finner mig där en stund, bland varma tankar och frikoppling. Ett kärlekens bröst som spelar I en lätt bris i kvällssol. Sin sång. Just där. Just nu.
Lev och älska
Daniel
Flying Cat 5
Sleeping light
Under the rainbow
Jag börjar alltmer tilltalas av de här lite avlägsna bergsbyarna. Lugnet. Det är som om atmosfären vaggar självaste själen till ro. Balsam. Det lockar. Jag har några nätter här och jag har flyttat ut i trappan som leder upp till mitt rum. Balkongen är alldeles för varm på eftermiddagen, skoningslöst utsatt för den tidiga kvällens sol. Fortfarande glödhet trots att den lämnat zenit bakom sig sedan många timmar. En stol på en avsats, ett glas rosé och en bok. Byn där strax nedanför börjar göra sig redo för kvällen. Röster från tavernorna i fonden av de aldrig tysta cikadorna. Gamla män och kvinnor sitter under pinjeträden och diskuterar. Någon drar en stol långs ett golv samtidigt som en svala dyker förbi strax bredvid mig. Ja, dessa svalor. Blixtsnabba. Total kontroll. De små gatorna består i princip bara av trappor så här finns inga bilar, inga scootrar utan bara en och annan åsna som levererar varor till affärer och restauranger. En miljö i vilken den är oöverträffad som fordon. Jag gillar det där. Allt avslappnat. En labyrint av vitkalkade hus. Det är som om jag kan höra allt inom mig så mycket tydligare, se bilderna så mycket klarare. Jag ser det där hon gör med mig glasklart och utan distorsion och känner nästan vårdnad inför det. Allt det vackra som är hon och den sång som det framkallar. Varje strof och ton självskriven och med fullständigt gehör. Det som inte går att definiera hur jag än försöker. Mina andetag är djupa och hjärtslagen tydliga. Rytmen hypnotisk. Jag känner livet i mig. Det som spelar roll. Värme och sanning. Kärlek och förtrollning. Så jag fyller mitt glas och skålar i tysthet för det där. För henne och för essensen av det jag önskar alla får uppleva någon gång. Det som härjar där i det komplexa men fullständigt klara.
Lev och älska!
Daniel
Balsam
Maintain the madness
Dagen börjar mulen. Gråa moln och regn som hänger i luften trots att solen är lovad senare. Det är min första semesterdag och första gången på tio år som jag är hemma på min födelsedag. Det känns konstigt. Min relation till just födelsedagen är komplex. Egentligen har jag inga problem med att åldras men just den dagen sätter det igång tankar. Cirkelresonemang. Avundsjukan mot de unga gör sig ännu en gång påmind. Kärleken kontrasterad mot deras åtrådda natur. Det eftersökta. Det är ingen hemlighet att jag inte är mitt eget största fan och därför har det varit skönt att fira just den 8:e juli någon annanstans. Att fira den under de veckor då jag ändå är på flykt från mig själv. Under pausen. Men i år får jag vänta ett par dagar till. I år är jag tillbaka på hemmaplan just den dagen då jag för 42 år sedan för första gången fick betrakta världen. En första glimt där på ett litet rum på Lunds Lasarett. Allt oskrivet. Allt möjligt. Starten. Sjuttiotal. Jag har inga planer på att egentligen fira det där men jag har ändå unnat mig en frukost på det café jag där ibland öppnar dagen. Laptopen uppslagen ömsom skrivandes och ömsom planerande de kommande veckornas båtrutt. Vandringsleder. Stränder. Byar. Ett par ord på en låttext. En dikt. Allt finns där på den lilla skärmen. 13 tum. Kanske är det också ett firande, ett celebrerande. Det slår mig dock att den oro jag känt inför dagen varit ganska obefogad. Så illa är den ändå inte trots tankar. Trots moln. Trots allt. Inte ännu i alla fall. Så jag sitter där och tittar ut över torget och andas ganska lugnt. Ett andetag i taget och en skål med mig själv senare.
Lev och älska!
Daniel
8:e juli
Det är som om jag ser henne så tydligt. Där längst fram i tåget, framrusandes genom torsdagsmorgonen. Ser hennes ansikte i den nedåtgående solen på en filt vid havet. En grön flaska öl står lätt lutandes i det torra gräset. Men det är just hennes ansikte och väsen, just den bilden. Det osannolikt vackra. Hon frågar mig om jag inte fryser och jag svarar nej, men anledningen förblir outtalad. Värmen jag känner inombords jagar den mest bittra kyla på flykt. Kampen är inte ens rättvis där i junikvällen. Utgången är skriven redan innan striden börjat. Trots att jag är medveten om att kvällsvinden är kallare än den varit tidigare och att jag borde huttrat så berör den mig inte. Jag är medveten om den men påverkas inte. Det som strömmar genom min kropp och mitt sinne gör mig osårbar för kylan. Det rödglödgade medvetandet. Livet. Det levande. Allt det där är blixtrande tydligt när jag sitter där på tåget mot sista arbetsdagen innan semestern. På något sätt ger det mig en bra start mot ledigheten. Solen letar sig in genom fönstret och gifter sig med kvällsljuset som jag påminns om i mitt medvetande. Det ljus som är hennes.
Lev och älska!
Daniel