Sommarens vida reflektioner blir ofrivilligt blekare för varje vecka jag jobbar. Så är det alltid. Trots att semestern varit annorlunda har reflektionerna över jobb och vardag ändå funnits där. Som att distansen till det som ständigt pågår framkallar någon typ av klarsynthet. Brusfritt. En utanförblick som ger konturerna av ett svar, ett svar som nästan är möjligt att utläsa. Men det går snabbt att åter rätta in sig. Ofrivilligt stöps man åter i den bekanta formen. Jag skäms över min motståndlöshet men försöker ändå lyfta huvudet. Lyfta det lite högre. Lite längre. Ett försök till att skönja någon plan. En riktning för rörelse innan jag åter övermannas av vardagen. Innan slentrianen åter sker per automatik.
När jag vaknar på tisdagsmorgonen är det från en av de där drömmarna. De som värmer och som jag inte vill lämna. Som ett barn stretar jag envist emot. Klamrar mig fast. Den första svala morgonen på länge ger det hela en vacker inramning. Bilderna är från den där sista festen. Det vackra på andra sidan bordet. Hon. Tacksam för att få ha varit där. Tacksam för känslan som infann sig och som fortfarande infinner sig. Beständig och varsamt registrerad. Ljuset och värmen. Hennes. Så trots att nattmörkret tar alltmer utrymme så är denna morgon klarare och tydligare. En morgon att vårda och ta till sig. En morgon som denna.