Påsk. Jag brukar skicka en hälsning till henne. Några ord på vårkanten. De där få orden vid högtider har alltid spelat roll för mig. Trots att det inte tagit många sekunder för mig att skriva så har det ändå alltid gjort något med mig. En kort sekvens av värme och stillhet. Något med substans. Men detta år lägger jag band på mig själv. Nyårsaftonens fadäs ringer fortfarande högt i mina öron. Så jag väntar till midsommaren istället och låter ett halvt år rinna ut. Jag låter månader passera och påsken hänga där i luften. Oskriven och ohälsad. Högtider och helgdagar. Alltid framkallar de något.
Jag ser hur de firar i det skådespel som sätts upp för mitt inre dagen till ära. Ser hur de tagit bilen och begett sig ut på Österlen. Konstrunda. Jag har sett hur han kysst henne just där när solen letar sig fram bakom molnet. Som att den dykt fram just för dem. Jag har hört henne säga hur mycket hon älskar honom och sett dem där hand i hand när de tittat på en tavla som de båda fallit handlöst för. Jag har sett dem köpa den. Den krona på det verk som är deras hem. Den sista pusselbiten som får allt att falla på plats. Det där alltet hon letat efter under alla år. Hemmet. Kärleken. Det fullkomliga. Allt manifesterat i den där tavlan de köpt. Jag ser hur de hänger upp den samtidigt som mörkret faller utanför. Som ett manifest för deras kärlek och allt det som brinner i dem. Jag ser allt det där i påsken. Jag ser och känner. Men jag låter den ändå hänga där i luften, oskriven och ohälsad. Ännu en högtid.