0 Läs mer >>

Jag kan känna hur pusselbitarna faller på plats. Hur de ljudlöst faller in i varandra med oklanderlig precision. Det är söndag. Imorgon väntar jobb. Semesterns ofrånkomliga parantes i vardagen når sitt slutliga faktum. Känslan är precis som när det gick upp för mig att hon träffat någon ny. Känslan och tanken är exakt densamma denna gång. Kusligt lika. Tvillingar. Tänkta tankar väcks åter till liv. Varför de hade parkerat just där de gjorde vid studentfirandet? Tankar som gifter sig med företeelser. Att jag tyckt mig se henne så många gånger i närheten där jag bor. På en filt i parken eller på en cykel på smågatorna. När jag tyckte mig se dem hand i hand och stanna utanför restaurangen där vi drack öl tillsammans. Det är som att jag står i ögat av mina tankars storm. Kav lugnt och allting blir glasklart. Naturligtvis bor de i närheten, eller kanske han. Att jag inte sett det tidigare. När just den tanken väl kommit är det plötslig som att den blivit en sanning. Trots att jag vet att det bara är en slutsats dragen från sporadiska sammanhang så har den samma effekt som en bekräftad sanning. På en hundradels sekund dubblerar mitt hjärta slagen i mitt bröst. Jag känner hur blodtrycket tar nya höjder. Plötsligt ångrar jag att jag köpt ut lägenheten. Ångrar det som då verkade vara en bra idé. Jag sitter fast. Det är köparens marknad. Återigen tanken att jag kanske borde flytta. En flykt omdöpt till omlokalisering. Jag gör en snabb kalkyl i huvudet om jag har råd med en liten hyresrätt också men inser snabbt att det på inga sätt en möjlighet, hur mycket jag än räknar. Samtidigt blir jag irriterad på mig själv att det blir min automatiska respons. Hur fånigt det än är kommer den som en reflex. Omedelbar. Men jag känner ändå hur staden krymper ytterligare. Hur den tränger sig på. Kvarteren som alltid på något sätt känts som en fristad. Plötsligt är det som att de ställs i ett annat ljus.

Det är märkligt hur en egentligen oförändrad värld kan framkalla så vitt skilda känslor. När jag befann mig på öarna och tänkte på det där mötet i början av juni var allt jag såg henne. Hur galet vacker jag tyckte hon var där i den tidiga sommaren. Gränslöst skön. Pulsökning av en helt annan anledning. Där var han inte ens en del av scenen som spelades upp. Väl tillbaka träder han åter in och scenens natur blir en annan. Plötsligt har han en framträdande roll och konturerna blir knivskarpa. Återigen får han mig att känna mig som ingenting. Ingenting och fullständigt underlägsen som människa. Substanslös. Jag tänker återigen på deras sommar och allt det han fått uppleva tillsammans med henne. Jag tänker på resan till Spanien och ser hur de förälskat håller varandras händer under en strålande sol. Kyssar och lustfyllda smek i den spanska natten. Jag tänker på andra äventyr de haft tillsammans. Dagar de gjort allt och dagar de gjort precis ingenting. Bara varit. Hon och han.  Ibland undrar jag om han då och då reflekterar över att han har den där uppsättningen av förmågor, talanger, personlighet och utseende. De där förutsättningarna som väcker hennes lust, förälskelse och åtrå. Ovärderliga. Förutsättningar som andra bara har i drömmar. Förutsättningar som andra hade gett upp allt för att få om så blott för en dag. Jag undrar om han då och då reflekterar över hur tacksam han borde vara för det livet dukat upp för honom. För det liv han klivit in i och den makalösa människa han nu delar vardag och verklighet med. Jag hoppas innerligt att han gör det och säger det till henne. Det borde vara en självklarhet varje morgon när han vaknar upp bredvid henne. Varje gång han känner hennes läppar mot sina. Varje gång han ser henne le mot honom och hör henne berätta vidden av de känslor hon bär i sitt vackra hjärta. Ord som andra bara hör i drömmar. Ord som andra hade gett upp allt för. Ord av förälskelse, lust och åtrå.

 

Varje morgon

0 Läs mer >>

Så kommer den till sist. Vågen. Den väntade och ack så förutsägbara. Jag är ute och springer min vanliga runda. Det är första gången sedan jag kom hem. Nya skor och solen har trängt igenom molnen. Jag går igenom resan i mitt huvud för att stävja den sorg jag alltid känner när jag kommer hem. Jag går igenom veckorna kronologiskt i mitt huvud. Dagarna. Varje stund och händelse. Varje moment som satt sig i minnet. Försöker hitta dofter och ljud. Sätter minnesbanken på prov. Jag ser öarna. Känner havet. Jag tänker på kontexten och hur den i kombination med hennes ord skapade något. Överraskande ord som föll sömlöst in i närvaron. Fullständigt. Vackert. Men så ser jag plötsligt en bil som liknar deras. Samma modell och färg. Parkerad på nästan samma plats på gatan som löper genom parken. På nästan samma plats som då. En på inga sätt ovanlig bil men det är fullt tillräckligt. Det är precis det som behövs. En millisekund i medvetandet. Kanske är det deras? Plötsligt ser jag honom där igen i tanken. Precis så som jag gjorde där i början av juni. Ett annat minne. Studenttider. Mer behövs inte för att han, som under tre veckor varit befriande frånvarande, plötsligt blir påtagligt närvarande. Det är som att en strömbrytare går från 0 till 1. Jag känner åter hur jag krymper. Hur mina färger försvinner och transparensen tilltar. Plötsligt står jag där med komplexen igen. Plötsligt står han där som en överman. Förutsättningar och förmågor. Och vågen. Den sköljer över mig. Så jag ökar takten på stegen. Springer fortare. Jag försöker fysiskt springa ifrån upplevelse. Nuet. Men vardag och verklighet är på alla sätt tillbaka. Oundvikligt och ett faktum. Och fullständigt omöjligt att springa ifrån.

Vågen

0 Läs mer >>

Näst sista dagen. Två kvällar och två uppstigningar. Jag finner det alltid tungt att åka hem. Känner mig aldrig redo. Redo att möta alltet igen. Det som väntat ända sedan jag steg upp klockan 4 den där tisdagen för snart tre veckor sedan för att lämna det. Det är 37 grader när jag sitter på balkongen och skriver ord och meningar. Bokstäver marinerade i Grekisk sommar. Som alltid serenerad av cikadorna. De ständigt närvarande. Som sällskap har jag utsikten över havet. Det hav jag inte kan se mig mätt på. Ibland glömmer jag tiden när jag sitter och begrundar det. Förtrollad. I vila. Det är som att mitt medvetande slappnar av. Klockslag blir plötsligt oviktiga. Två kvällar och två uppstigningar. Igår började jag på den sista av de sju böcker som jag packat ner i ryggsäcken. Även det ett tecken. Tecken på en avrundning. Jag har redan börjat att säga adjö. Ett sista besök på favoritstranden. Eller den där lilla tavernan som egentligen inte är något men HAR något. Ett sista besök på klipporna här som jag finner så rogivande. Små stopp av adjö och på återseende. Snart har allt förpassats till ett imperfektum av saknad. Jag har upplevt det så många gånger nu men det slår mig med samma kraft varje gång. Skoningslöst. Kontrasten mellan här och där. Borta och hemma. Det som lämnas och det som väntar. Samtidigt väntar inte tiden på någon. Dess rörelse framåt är obeveklig. Det enda jag kan göra är att njuta av de sista stunderna. Njuta så mycket jag är kapabel till. Så jag slänger tre isbitar i ett avlångt glas och häller upp den sista Ouzon och tar emot. Öppnar mig på vid gavel för cikadornas sång och doften av pinjeträden som letar sig uppför berget. Tar emot det Egeiska havet och låter det fylla min hjärta. Låter det fylla min själ och varje cell i min kropp. Adjö och på återseende!

 

Två kvällar och två u...

0 Läs mer >>

Så anländer det som alltid anländer halvvägs in i resan. Insikten. Jag övermannas av den. Insikten att resan de facto så småningom har ett slut. En ändpunkt. Ett återgång. Det ofrånkomliga mötet med allt det som väntar där hemma. Det som inte på något sätt försvunnit. Det som inte bryr sig om var jag tar min tillflykt. Tålmodigt väntar det där. Vardag och verklighet. Väntar på att jag ska återvända. Redo att ta vid så fort inflygningen mot Kastrup börjar. Redo att sätta tänderna i mig med sitt brus. Virvelstormen av tankar och bilder. Det är ändå märkligt hur det där bruset tystnar när jag är här. Även om jag är fullständigt medveten om att det fortfarande finns där så är det nästan som att det är satt på ljudlöst. Mute. 21 dagar av ett tyst medvetande är ändå något. Men på nästan exakt samma klockslag så infinner den sig ändå där i juli. Insikten. Jag vet att det bara brukar ta en dag eller så innan jag slungas tillbaka till den partiella glömska det innebär att vara här. En dag innan hemmets kontext och verklighet bleknar och åter intar sin lätt transparenta natur. Tack vare den vetskapen så låter jag insikten om att allting har ett slut skölja över mig. Jag tar bara emot. Sänker murarna och låter mig föras med vart den än bär mig. Medan solen sänker sig över mitt älskade Egeiska hav står jag naken inför allt det som åter ska vara men med vetskapen om att det trots allt bara är halvvägs. Imorgon tar resan åter vid. Flykten. Pausen. 21 dagar av transparens och partiell glömska. Först efter det så återvänder jag. 

21 dagar

0 Läs mer >>

Överraskningen som infinner sig är fullständig. Det är som att jag glömmer vad orden gör med mig. Hennes. Det är som att födelsedagens tråkigare tankar plötsligt förångas. Som om varje bildruta av varje sekvens plötsligt går upp i rök. När det ljuderi fickan och  jag sedan ser hennes namn på skärmen händer något i mig. Precis så som det alltid gör. Precis så som det alltid gjort. Den där påverkan som gör mig mållös. Jag tackar och svarar men undviker följdfrågor denna gång. Frågor som kommer att hänga kvar i tomma intet. Vill inte förvirra tanken. Jag väljer att fokusera på det andra. Känslan. Värmen. Det som gör sommaren och resan ännu vackrare. Jag finner det trots allt märkligt att han blivit genomskinlig i mitt medvetande. Tacksamt tar jag dock emot pausen. Vilan. Jag ifrågasätter inte utan förundras över tanke och kontext. Trots att jag vet att han kommer övermanna mig så fort bältesskylten tänds vid inflygningen till Kastrup om ett par veckor så stannar jag just nu i känslan. Jag vibrerar i orden. Transformeras till något annat. Jag dansar i tanken alltmedan solen sänker sig över en ö i det Egeiska havet. Jag finner näring. Andetag och välmående. Vila och värme. Allt genererat av ett par strofer i kölvattnet av en födelsedag. Ord och bokstäver. Borträknade som ett minne av något som en gång var. Ord och bokstäver. En enkel hälsning. Hennes. 

Jag vibrerar

0 Läs mer >>

Födelsedag. 49. Jag är alltid kluven. Vill hitta den där glädjen att fira men samtidigt finns allt det där andra där så oerhört närvarande. Mina sommarresor bland öarna gör alltid gott men just denna dag är alltid svår. Oavsett. Ett berg. Ibland tänker jag allt det här är min far och mors beslut. Att jag aldrig fick en röst. Utan bara tacksamt ta emot och finna mig. Det stör mig lite. Nu är de båda borta och jag är kvar att hantera och administrera. Fungera. Ännu ett år. Det är inte det att jag blir 49. Jag har sedan länge intalat mig själv att jag är 50 så jag ser det själv som ett bonusår. Det är något annat. Något långt mer djupgående. Gratulationerna trillar in på sociala medier och på något sätt gör det dagen lättare. Tacksamt tar jag emot även om jag är fullständigt medveten om att det bara är en reflex för många när de ser notifieringen bland sina notiser. Click and send. Men för en gångs skull väljer jag att bortse från det ytliga och reflexiva flockbeteendet. Istället tar jag emot. Jag behöver det. Samtidigt vet jag att det är mer specifikt än så. Efter det senaste halvåret vet jag att hon aldrig kommer att skriva ett par ord och gratulera. Men det där envisa hoppet finns ändå där. Det nesliga och förargliga hoppet. Ett brus jag inte kan skärma av. Hennes ord har alltid haft en överjordisk effekt på välmåendet. Ord som gjort dagen rent av vacker. Hennes unika förmåga. Så trots att jag vet hoppas jag. Som en idiot som säker något som inte finns. Samtidigt är det inte heller det. Kärnan ligger i att allt är mitt fel. Det är mitt beteende genom åren som genererat kontexten. Det är jag som är skaparen. Ingen annan. Och det är just det som blir så monumentalt den 8:e juli. Skammen. Ångern. Vetskapen om att jag egenhändigt förstört något så oerhört mycket. Att jag egenhändigt suddat ut de där orden för all framtid. Ord för ord. Bokstav för bokstav. Som så ofta just när denna dag börjar lida mot sitt slut sitter jag på en balkong och blickar ut över en nattsvart himmel i Grekland. Jag letar efter Karlavagnen och i lurarna har jag Leonard. Det är så som traditionen nu är. Det är så som jag ändå försöker hitta ett ankare i en dag som svår. Omöjlig. En dag som söker och hoppas efter ord som aldrig kommer. En dag som jag aldrig röstade på, men en dag som jag fick. 

 

En dag jag fick

0 Läs mer >>

Trots mina farhågor infinner sig lugnet. Så snart dofterna och ljuden återigen ger sig till känna finner jag det där jag alltid finner. Känslan. Ron. Jag är tillbaka bland öarna. Grekland. Oron att skulle påverka upplevelsen som jag har ett sådant behov av visar sig ha varit fullständigt onödig. Det är som om effekterna av sammanträffandet ett par veckor tidigare filtreras. Som om den blotta närvaror här fungera som ett raster genom vilket endast vissa bilder tar sig igenom. Vissa känslor. Plötsligt ser jag inte honom där vid den silvriga Volvon. Trots att jag vet att han finns där är det som att är han som plötsligt blir transparent istället för jag. Det är istället bilden av henne som dominerar när jag villigt låter mig övermannas av den grekiska kontexten. Det är bara hon. Det vackra. Det jag fortfarande efter alla år omöjligt kan sätta ord på. Det som får mig hjärta att rusa. Det är som att omgivningen och intrycken jag får där första dagen får mitt medvetande att fokusera på allt det där som gör gott istället för det som frambringar allt det andra. Den första kvällen tänker jag även på midsommaren. Hälsningar som blev hängande i luften. Av de tretton midsommarhälsningar som jag skickade är hon den enda som inte svarade. Kanske glömde hon eller så var det ett aktivt val. Kanske såg hon mig trots allt den där eftermiddagen den 5:e juli och påmindes om de gångna åren, påmindes om mig. Kanske var det anledningen. Det spelar ingen roll om hon glömde eller tog ett aktivt beslut jag förstår henne fullkomligen. De gångna veckorna har jag brottats med skammen som som sköljer över mig varje gång jag övermannas av minnena av mitt beteende genom åren. Vissa dager har jag inte klarat av att möta min blick i spegeln på morgonen. Inte mäktat med det som väntar där i den reflekterande glasrutan. Skam och ånger. Anklagelser och sorg. Men den första kvällen på resan lyckas jag med bedriften att för en stund välja bort det där. Jag vet att förmågan är kortvarig men håller fast vid den så länge jag kan och fokuserar på det vackra och allt det som det vackra gör med mig. Jag ser havet ligga stilla i den avtagande kvällssolen, ser pinjeträden stå gröna och blixtstilla, lyssnar på cikador berusade av sommarkvällen och jag ser henne där i hennes blåvita sommarklänning. Jag ser allt det som är vackert och omfamnar det. Vad annat finns det att göra.

Onödig oro