Småfull och rätt lycklig!

Näst sista dagen. Två kvällar och två uppstigningar. Jag finner det alltid tungt att åka hem. Känner mig aldrig redo. Redo att möta alltet igen. Det som väntat ända sedan jag steg upp klockan 4 den där tisdagen för snart tre veckor sedan för att lämna det. Det är 37 grader när jag sitter på balkongen och skriver ord och meningar. Bokstäver marinerade i Grekisk sommar. Som alltid serenerad av cikadorna. De ständigt närvarande. Som sällskap har jag utsikten över havet. Det hav jag inte kan se mig mätt på. Ibland glömmer jag tiden när jag sitter och begrundar det. Förtrollad. I vila. Det är som att mitt medvetande slappnar av. Klockslag blir plötsligt oviktiga. Två kvällar och två uppstigningar. Igår började jag på den sista av de sju böcker som jag packat ner i ryggsäcken. Även det ett tecken. Tecken på en avrundning. Jag har redan börjat att säga adjö. Ett sista besök på favoritstranden. Eller den där lilla tavernan som egentligen inte är något men HAR något. Ett sista besök på klipporna här som jag finner så rogivande. Små stopp av adjö och på återseende. Snart har allt förpassats till ett imperfektum av saknad. Jag har upplevt det så många gånger nu men det slår mig med samma kraft varje gång. Skoningslöst. Kontrasten mellan här och där. Borta och hemma. Det som lämnas och det som väntar. Samtidigt väntar inte tiden på någon. Dess rörelse framåt är obeveklig. Det enda jag kan göra är att njuta av de sista stunderna. Njuta så mycket jag är kapabel till. Så jag slänger tre isbitar i ett avlångt glas och häller upp den sista Ouzon och tar emot. Öppnar mig på vid gavel för cikadornas sång och doften av pinjeträden som letar sig uppför berget. Tar emot det Egeiska havet och låter det fylla min hjärta. Låter det fylla min själ och varje cell i min kropp. Adjö och på återseende!