Jag sitter på samma café på Köpenhamns flygplats som jag gjorde för ungefär ett år sedan. Då väntade Berlin. Resan där allt blev bekräftat. Trots att jag anat det ett tag kom bekräftelsen just där, just den dagen, en sen kväll på ett hotellrum vid Hackescher Markt. Jag Berlin, hon Stockholm och han ett faktum. Tydliga bilder som jagade mig där i natten. Explicita i ett mörker med den pulserande storstadsnatten där nedanför fönstret. Det är ett år sedan nu och deras kärlek är äldre än så vid detta laget. Äldre än ett år. Ett jubileum de redan celebrerat. Jag tänker på alla gissningar från nyår. När jag stirrade in i spåkulan för året som skulle komma. Hur jag såg deras semester tillsammans. Resor. Förälskelse. Hur jag såg musikfestivalen och allt det där andra. Hur jag tänkte att det skulle bli året de flyttade ihop. Och när jag sitter där med en halvdrucken Tuborg Classic är det just den tanken som fastnar. Att de kanske flyttat ihop vid detta laget. Att hon sålt lägenheten för att hitta det som är deras. Nystarten. Deras värld i nytt ljus.
Jag tror att jag läst det där meddelandet hundratalet gånger nu och orden gör fortfarande lika ont i mig. De där som förkunnar att vi inte kan ses. Definitiva. Logiska men stenhårda. De gör saknaden efter det som en gång var så oerhört stark. Så påtaglig och naken. Nästan som att tomheten jag känner manifesteras i en enorm orubblig monolit. Som att frånvaron förkroppsligas av blott en tanke. Så jag sitter där och försöker göra hösten greppbar. Hanterbar mitt i allt kaos. Så jag tänker på henne som så många gånger. Bara henne. Och plötsligt känner jag den där värmen. Unik och värdefull. Allt det hon framkallar i en enda singulär tanke. Hon som är så oerhört speciell. Hon som är så fruktansvärt saknad. Saknad där i tystnaden, i tomheten.
Greppbar
Idag skulle han fyllt 73. Min far. Ingen ålder egentligen men han fick aldrig bli så gammal. Jag fann alltid de där födelsedagarna viktiga, min fars och min farmors. Jag åkte alltid dit med en flaska whisky eller portvin och blommor. Varje år. Förr. Nu tänder jag istället ett ljus för honom på minneslunden. Det andra inom en vecka. För ett par dagar sedan var det på dagen ett år sedan han gick bort. Även då ett ljus. De där vita minnesljusen. Ljus som jag tidigare aldrig haft någon direkt relation till men som nu är ett faktum. Jag sitter på samma bänk som för ett par dagar sedan och tittar på ytterligare en låga. Ett annat ljus men med samma adress. Min fars. Den senaste veckan har jag tänkt mycket på honom. Tänkt på den där dagen. Hur jag direkt när jag såg min farbrors telefonnummer i skärmen på min mobil visste vad det gällde. Hur jag tog första tåget till Lund för att hinna in och hur jag aldrig hann. Just det har i stunder hängts som en tung mantel över mig och sköljt över mig igen under veckan som gått. Tanken att han fick hålla en okänd människas hand de där absolut sista minuterna. Att han inte hade någon av oss där nära under de sista andetagen. Någon av sina söner eller sin bror. Någon av oss som aldrig hann in. Samtidigt känner jag en gränslös tacksamhet till sköterskan som satt hon honom. Som höll hans hand där i det absoluta slutet. Hon som såg till att han inte var ensam. Höstkvällen är vacker och jag ser lågan dansa lite lätt i fonden röda och gula löv. Jag sitter där länge och tänker på honom på hans dag. Han som var min far.
Grattis på födelsedagen pappa, jag älskar dig!
Daniel
Har den äran!
Jag står ute på däck och ser hur ön närmar sig. Det är ett par månader sedan nu men bilden är trots det tydlig. Jag ser hur båten förtöjer. Hur den släpper av nya gäster och tar emot gamla. En stund senare lossas förtöjningarna och vi fortsätter mot nästa hamn. Lätta vågor i en förutbestämd riktning. Konstanten är jag. Jag står kvar länge och ser hur ön blev allt mindre. Anblicken framkallar känslor. En rörelse i mig. Den ö där jag sex år tidigare tog beslutet att berätta för henne. Den kommer alltid att vara speciell för mig av den anledningen. Unik. Den kommer alltid att vara förknippad med något extraordinärt. Men kanske kommer jag aldrig kunna åka dit igen. Kanske kommer det att verka oöverstigligt att sätta min fot på betongkajen. Idag kan jag inget annat att ångra det där beslutet. Jag har tänkt en hel del på det den senaste veckan. I skenet av den gångna sommaren och det ”före” och ”efter” som blivit så tydligt. En ”sliding-doors”-tanke. Om jag bara inte tagit det där beslutet. Om jag bara inte! Jag skulle stått kvar där på stranden och sett dörren stängas igen, istället för att gå igenom. En annan existens. Parallell verklighet. En värld i vilken allt varit annorlunda. En värld med spontanitet och musiktips. En okomplicerad vänskap oberörd av gångna år. En värld i vilken hon visste vad hon skulle skriva. I vilken hon inte kände att hon behövde tänka efter innan hon svarade. Ett par ord utan egentlig tanke en fredagseftermiddag. En hälsning. Det är en av de saker som jag finner svårast. Att jag tagit oss till en plats där hon inte känner att orden är naturliga. Jag borde lämnat den där dörren ogenomgången. Jag borde aldrig tagit de där stegen igenom.
Samtidigt kan vi inte ändra historien. Inte göra saker ogjorda trots att det finns så många beslut som aldrig borde ha tagit. Ord som borde lämnats oskrivna. Lämnats osagda. Det finns ingen tidsmaskin, inga maskhål som trotsar tid och rum för att ta en tillbaka och ställa tillrätta. En hemlig tunnel som bjuder på möjligheten att återvända till en verklighet som borde råda. Vi står alltid där nakna med de beslut som vi en gång tagit. Den manteln kan vi inte slänga av oss hur mycket vi än önskar och ber, oavsett hur väldig ångern är.