0 Läs mer >>

På tisdagskvällen finner jag en stunds ro igen. Vädret är stekande hett och den kvava luften ger egentligen inga optimala förutsättningar.  När luften dallrar över Malmös asfalt och frågan kommer om jag ska följa med på en konsert är  dock svaret självklart. För  en mikrosekund hinner jag trots det att tänka att jag kanske inte borde gå. Under bråkdelen av en sekund flyter de där bilderna upp till ytan. En bild på hur hon dyker upp med en eventuell " honom".Tanken försvinner dock lika snabbt som den uppstått. Jag vet det bara är en automatisk reaktion av min hjärnas muskelminne. Skulle  fallet varit så hade frågan aldrig ställts. Medveten om  hur jag svettas sätter jag mig i taxin och beger mig dit. Plötsligt så står hon där. Den välbekanta pulsökningen är åter ett faktum. Lån gt mer än 62. Men denna gång är det en välgörande acceleration istället för en nedbrytande. En närande ökning av hastighet istället för tärande. Så när jag befinner mig i sammanhanget och musiken börjar så upplöses plötsligt den våta filt som lagt sig över mig den senaste tiden.  Som om den aldrig funnits där. Kanske varar det bara för kvällen men jag omfamnar det där och då.  Lättheten. Det självklara. Det oerhört vackra i det som förmedlas på scen, i sommarkvällen och det så oerhört vackra i henne.  Allt gifter sig där i den varma aftonen och för en stund glömmer jag den tunga filten, glömmer jobb och höst. För en stund känns allt i harmoni.  Sommar som sommar ska vara. Lätt, självklar och vacker.

 

Lev och älska!

Daniel

 

Lätt, självklar och v...

0 Läs mer >>

Det är söndag, dagen innan jag ska återvända till jobb. Det var länge sedan jag kände ett sådant motstånd. Som en stor vägg reser den sig framför mig. Monumental. Jag har tänkt på det en hel del sedan jag kom hem. Tankar om höst och jobb. Tankar som varit lättare att hålla på avstånd när jag varit bortrest. De har funnits där men blekare och mer diffusa. Men det är som om allt sköljde över mig så fort jag satte foten på Kastrup för att återvända till det som väntar. Jag har redan börjat stryka konserter ur min kalender. Kan inte riskera sammanträffanden. Ett plötsligt möte som uppstår på ett ögonblick, materialiserat ur ingenting. Ett möte som sliter allt mitt syre ur lungorna och som gör axlarna blytunga. Att plötsligt se henne där med någon vid sin sida, det saknar jag fortfarande styrkan för. I det hänseendet är jag alldeles för svag. Kanske är det bara söndagen som påverkar mig, jag vet inte, men för säkerhets skull så suddar jag ut evenemangen i listan som jag alltid har i min mobil. Bokstav för bokstav. Datum för datum förpassar jag dem till papperskorgen. Till de obesökta. Säkerhet istället för osäkerhet. Trots att detta är sommaren som aldrig verkar vilja ta slut så är hösten åndå på ett sätt redan här. Om än inte faktiskt så har den redan högljutt förkunnat att den är på väg. Väldig och monumental finns den redan där, just där bakom hörnet.

Väldig

0 Läs mer >>
 
 
"Fuck it I´m a flower" - Crying Day Care Choir
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Fuck it I'm a flower

0 Läs mer >>

Sista båten till sista ön. Att lämna en ö finner jag alltid sorgligt. Som att ryckas ifrån något ofrivilligt. Jag har alltid haft  svårt för att säga adjö. Hela konceptet finner jag avskyvärt. Smärtsamt. Samtidigt finner jag ro i att sitta på en fartyg och se öar sakta passera förbi. Skådespelet. Jag har haft svårt att slappna av under årets resa. Det gör mig orolig då det är nu jag borde ladda mina batterier. Det är nu jag ska återfödas. Jag har burit med mig många tankar och frågor som jag brottats med den senaste tiden. Omedvetet har jag packat ner dem där i ryggsäcken. Oförsiktigt har jag gett dem utrymme. För varje dag som gått har övertygelsen blivit starkare. Den som säger mig att hon träffat någon ny. Jag ensam med mina tankar har aldrig varit någon bra idé, för mycket rörelse, men jag brukar ha förmågan att lämna det där hemma. Grekland, en fristad. Men i år har jag inte varit varsam. Oförsiktiga förberedelser. Oaktsam. Trots allt hittar jag ett visst mått av ro där på däck. Just där då vinden omfamnar mig. Just där hittar jag stillheten i en dröm. En dagdröm. Trots min övertygelse ser jag en fiktiv berättelse. Ett skådespel. Ett alternativt universum. Jag ser hur hon är där tillsammans med sina döttrar. Jag visar dem mitt Grekland. Jag ser deras hår röra sig i vinden, som i en dans med havet. Jag hör dem skratta. Ögon, förväntan och leenden. Där på en båt berättar jag historien. Dofterna och vyerna. Ljuden och harmonin. Allt som i en film. Fiktion och fantasi men ändå. Det ger mig något just när jag behöver plockas upp. Just när jag behöver lyftas. Just där får jag plötsligt förmågan att lyfta bort honom ur ekvationen. Lyfta bort HONOM, övertygelsen, ett kort tag. Åtminstone för en stund så lyfter det Egeiska havet mig igen. Min vän. Min syster och min broder. Min ständiga givare av ro. 

 

Lev och älska!

Daniel

Sista ön

0 Läs mer >>

Jag vet inte varför men plötsligt tar jag min puls. 62! Det är något med sammanhanget. Tillfället jag befinner mig i. Det är någonting med båtar som anlöper och lämnar hamn. Avlöper. En hamnpromenad. Betraktarens roll. Dofterna, ljuden och kontexten. Allt det där verkar lugnande och världen där hemma känns så oerhört långt borta. Som om allt som finns där inte berör mig. Som om alla frågetecken just i nuet rätats ut. För stunden finner jag ett lugnt. 62! Jag har ingen möjlighet att mäta mitt blodtryck men jag gissar att det följer samma profil som min puls. 62!. Nya gäster med ryggsäckar anländer och andra lämnar. Allt i harmoni. Utbyte. Det upplevda lämnar plats åt det som bara väntar på att upplevas. Gammalt mot nytt. En ständig rörelse. Så jag sitter bara där och betraktar. Världen där hemma flera mil bort. Både geografiskt och i känsla. Vardagen suddig och abstrakt. Jag tänker på henne. Som så ofta tänker jag på henne. Jag ser mina känslor tydliga och oförvrängda av det sorl jag till viss del lämnat hemma. Den spöklika självkänsla som jagar mig där.  Här ser jag känslornas konturer tydligare. Vackrare och renare. Äkta. Jag förstår återigen varför jag tog beslutet 2013, just där på stranden på Koufonissi. Nu fem år senare lika glasklart som någonsin. Återigen: Harmoni! Jag skickar iväg mig själv i tankern. Tillbaka. Insikten att jag gjort exakt samma sak igen är lika självklar som evig. Om nu varit 2013 med ett jag på 39. Med 62 slag i minuten hade beslutet varit lika enkelt att ta ännu en gång. En konsekvent riktning mot det fullkomliga men det för alltid lika onåbara. Att ha vågat ge sig hän övertrumfar det där varje gång. Att våga känna efter. Att hänge sig. Att handlöst slänga sig ut med vetskapen om den fullständiga smärta det innebär att landa. 62 slag! Då Koufonissi, nu Skopelos. Samma känsla men olika öar. Jag låter det där sjunka in i mig. Vissa saker beständiga. Oförändrade trots tidens obevekliga rörelse. Stadigt och resolut. 62 slag!

 

Lev och älska!

Daniel

 

62 slag

0 Läs mer >>
 
 
"Dreams of blue" - Anna Ternheim
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Dreams of blue

0 Läs mer >>

Jag skriver det första redan min andra dag på resan, men tvekar länge att skicka iväg det. Det som blivit lite av ett stående inslag under mina greklandsturer de senaste åren. Vykorten. Jag älskar att skriva de där orden. Att lägga dem i brevlådorna. Jag finner ro i dem. Glädje. Det är inte många traditioner som jag fäster mig själv i men detta är en som har ett speciellt lyster. Något som greppar tag i mig där i sommaren i en varm omfamning. Ändå tvekar jag. Jag håller det i handen. Jag väger det. För och emot. Jag tänker på att allt känts annorlunda den senaste tiden. Att hon har känts annorlunda. Jag tänker på födelsedagen, jag tänker på midsommaraftonen som gled över i midsommardag. Ett meddelande vars känsla var att det var ämnat någon annan. Deja vu från ett meddelande hon skickat fel till mig på en konsert för flera år sedan. Jag tänker på hur jag fått känslan av att jag tränger mig på, som att det funnits något annat närvarande. I bakgrunden. Jag söker svar i greklandsnatten. Försöker utläsa något ur den stjärnklara himlen och ur den lätta bris som gör sig påmind över mitt bröst när jag sitter där på en balkong och försöker ta in allt. Försöker få det att berätta.  Ett djupt andetag. En ro av dofter. Plötsligt reser jag mig upp och slänger på mig ett linne. Med vykortet fortfarande i handen stänger jag dörren bakom mig för att leta upp en brevlåda i greklandsnatten. Må det kanske vara en sista gång, men låt det åtminstone få vara, just så, just nu.

 

Lev och älska!

Daniel

 

Just så, just nu

0 Läs mer >>

Födelsedag! Jag vet inte vad jag ska tycka. I år genererar den något i mig. Åldersnoja. Jag känner mig lastgammal. Komplexen tar överhanden. Disharmonin genererar frågor och frågorna söker svar som inte finns. Gratulationerna som trillar in hjälper i stunden och fyller mitt hjärta. Jag vet att det bara är något som de flesta snabbt skickar iväg på en uppmaning av facebook, men ändå. De tar sig tiden att skriva de där orden. Det är fint tycker jag. Det värmer. Jag drar in dofterna av hav och tall och försöker skölja bort disharmonin i mig. Vill inte ha den där, inte under resan. Min paus.  Så jag fyller mig med ljud och intryck. Försöker tränga bort det mörka. Städa bort det aviga. Redan tidigt på dagen har jag funderat på om hon kommer ihåg datumet. Antagligen inte, tänker jag. Det är ingen jag på något sätt förväntar mig men jag hoppas ändå på de där orden. Hennes. De som alltid ger något mer. De som är något större. Så när aftonen börjar sänka sig och solen smeker det egeiska havet med sina sista timmars strålar hoppas jag. Där på en balkong i en seranad av cikador så hoppas jag att den finns där någonstans trots allt. Dagen. Den 8:e Juli.

 

Lev och älska!

Daniel

En dag i Juli

0 Läs mer >>

Jag skickar ett meddelande till farbror att jag kommit ner och att allt är bra. Men innan jag börjar skriva ser jag våra senaste meddelanden och det berör mig. De är från nyårsafton. Jag önskar honom ett gott nytt år och ber honom önska min farmor lika gott. Han svarar att hon fått en likör till maten så hon har somnat. Först ler jag när jag läser det. Jag tänker på julafton när jag tog med en flaska portvin till henne och hon sa att hon ”alltid blir så snurrig” av det när jag hällde upp ett glas till henne till julmaten. Det här med att det alltid finns ett ”före” och ett ”efter” påverkar mig fortfarande. Då ”före” nu ”efter". Så på kvällen går jag in i en en liten kyrka precis bredvid där jag hyrt ett rum. Det är mörkt. Det enda ljus som gör ikonerna på väggarna knappt synbara kommer från en handfull stearinljus nedstuckna i sand. Minnesljus. Jag är inte enligt någon definition religiös men ändå känns det på något sätt rätt. Att skänka henne en tanke och kröna den tanken med ett stilla ljus. Så jag lägger några euro på ett fat och plockar ett tunt och blekgult stearinljus ur lådan bredvid. Jag tänder det med hjälp av de andra ljusen som är nedstuckna i sanden och sticker ner det. Mitt ljus. Min farmors ljus. Min tanke. Min farmors tanke. Det är första dagen på sommarens resa men på något sätt känns den ändå annorlunda än tidigare. Det är inte bara ”före” och ”efter”. Det är mycket som cirkulerat i tanken den senaste tiden och ”harmoni” har bara varit ett ord som känts oerhört abstrakt. Något jag kunnat läsa men som om det var skrivet på ett helt annat språk och fullständigt främmande för mig. Så jag har välkommet tagit emot lugnet som alltid lägrar mig när jag landar. Det lugn som alltid varsamt omfamnar mig när jag sätter ner min ryggsäck på ett golv på en första ö. Där bland dofter, ljud och närvaro. Med distans till verklighet andas jag. Med mil från bruset känns tanken renare.

 

Att kröna en tanke

0 Läs mer >>

Semester! Jag känner inte den iver som jag brukar känna inför den stundande resan. Jag vet inte varför. Det är som om allt det som cirkulerar i tanken lägger sordin på det hela. Jag kan inte till fullo njuta. Hittar inte syret som min flykt brukar generera. Om mindre än ett dygn sitter jag dock där på Kastrup igen. Betraktandes alla andra. Alla på väg någonstans, bort eller hem. Jag har alltid gillat det där. Det finns något där i alla historier och berättelser. Något större, något mer. En rörelse i dur och i moll. Kanske hittar jag det där alldeles i lindan av årets flykt. Lugnet. Just där precis innan den börjar. I ansatsen. Jag tar ett djupt andetag och försöker få surret i tanken att avta. Försöker hitta harmonin i det som stundar. En sommarsol skiner på mig på en uteservering. Min sista frukost på hemmaplan på ett tag. En sista frukost i det som jag betraktar som verklighet. Två kajor stjäl rester från ett bord en bit bort. Någon bläddrar förvånansvärt ljudlöst i dagens Metro medan jag sätter ner koppen med påtårskaffe på det lilla bordet och går igenom den där mentala listan en sista gång, listan över saker att bocka av innan jag beger mig av. Semester!

En sista frukost