Småfull och rätt lycklig!

Jag skickar ett meddelande till farbror att jag kommit ner och att allt är bra. Men innan jag börjar skriva ser jag våra senaste meddelanden och det berör mig. De är från nyårsafton. Jag önskar honom ett gott nytt år och ber honom önska min farmor lika gott. Han svarar att hon fått en likör till maten så hon har somnat. Först ler jag när jag läser det. Jag tänker på julafton när jag tog med en flaska portvin till henne och hon sa att hon ”alltid blir så snurrig” av det när jag hällde upp ett glas till henne till julmaten. Det här med att det alltid finns ett ”före” och ett ”efter” påverkar mig fortfarande. Då ”före” nu ”efter". Så på kvällen går jag in i en en liten kyrka precis bredvid där jag hyrt ett rum. Det är mörkt. Det enda ljus som gör ikonerna på väggarna knappt synbara kommer från en handfull stearinljus nedstuckna i sand. Minnesljus. Jag är inte enligt någon definition religiös men ändå känns det på något sätt rätt. Att skänka henne en tanke och kröna den tanken med ett stilla ljus. Så jag lägger några euro på ett fat och plockar ett tunt och blekgult stearinljus ur lådan bredvid. Jag tänder det med hjälp av de andra ljusen som är nedstuckna i sanden och sticker ner det. Mitt ljus. Min farmors ljus. Min tanke. Min farmors tanke. Det är första dagen på sommarens resa men på något sätt känns den ändå annorlunda än tidigare. Det är inte bara ”före” och ”efter”. Det är mycket som cirkulerat i tanken den senaste tiden och ”harmoni” har bara varit ett ord som känts oerhört abstrakt. Något jag kunnat läsa men som om det var skrivet på ett helt annat språk och fullständigt främmande för mig. Så jag har välkommet tagit emot lugnet som alltid lägrar mig när jag landar. Det lugn som alltid varsamt omfamnar mig när jag sätter ner min ryggsäck på ett golv på en första ö. Där bland dofter, ljud och närvaro. Med distans till verklighet andas jag. Med mil från bruset känns tanken renare.