Sommarens sista dag. Sensommarens sista suck. Den 31:a augusti. Natten som gått har jag vänt och vridit mig. Tankarna varit för många. Jag har funderat på vad det är som jag sagt eller gjort. I huvudet går jag igenom det jag skrivit under sommaren. Gång på gång. En konsekvent ström. En låg profil och ett fåtal ord. En tyst sommar. Trots det är känslan av att något finns där ändå påtaglig. Att det funnits något där bland det fåtal bokstäver jag levererat. Trots en låg profil har jag ändå på något sätt svärtat ner det jag håller så högt. En vänskap. Vår vänskap. Två månader. En tystnad jag aldrig erfarit tidigare. En tystnad jag framkallat genom närvaro. Smärtsam. Jag känner mig värdelös. Som den sämsta av vänner i världshistorien. Helt igenom menlös och grå. Jag sitter i parken nära den plats vi en gång satt en sommarafton. Filtar, smörrebröd och vin. En annan tid. Ett annat universum. En sanslöst vacker tid. Sedan dess har jag förstört så oerhört mycket. Min superkraft. Bara genom att knappt närvara har jag drivit henne mot en annan horisont. Tystnadens. Frånvarons. En trött geting sätter sig på mitt knä. Istället för att jaga bort låter jag den sitta där. Slö. Kraftlös. Det känns som att vi delar något. Getingen och jag. I vanliga fall hade jag uppstressat jagat bort den. Men jag låter den sitta där. På något sätt vet jag att den inte kommer att sticka mig. Vi är bröder. Vi är båda någon annanstans. Någon annanstans än där vi önskar vi vore. Så jag låter honom vara.
Biljetterna säljer slut på några minuter. Två konserter. Jag tänker på hur jag förra fredagen sitter där med markören på köp-knappen. Ett klick bort. En varsam tryckning på musknappen. En knapp muskelrörelse som får mitt finger att röra sig. Men just det där klicket rymmer så mycket. En hel värld av känslor och tankar bor just i det millimeteravstånd som skulle få skärmen att reagera. Ett universum. Så jag trycker aldrig. Mitt finger förblir blickstilla. Stelt. Sommaren där på andra sidan nyår känns i det sammanhanget alldeles för nära. Jag kommer inte vara redo att av en slump kanske möta dem där. Att de kommer att vara där ser jag på något sätt som en självklarhet. Något så fullständigt givet. En vacker sommarkväll i juni. Deras inramning i Göteborg. Så jag för markören till krysset och stänger ner sidan istället. Tar den säkra vägen. Den där jag valt så många gånger. Osäkerheten för stor. Rädslan likaså. Jag känner mig feg men också som att jag hanterar ett faktum. Alternativen få och fortfarande utan kontur. Så jag börjar istället fundera på en resa. En flykt i hösten. Ett klick på en annan knapp. Paus!
Paus!
Eftermiddagsfika. Av någon anledning pratar vi om tidigare arbetskollegor. Solen skiner och bjuder på den där sensommarvärmen som är så speciell. Som om den desperat förbränner allt sitt sista bränsle innan höstens antågande. Plötsligt dyker hennes namn upp. De frågar om vi fortfarande umgås och jag säger att det var ett tag sedan vi sågs. Efter ett tag går samtalet över till något annat men jag stannar kvar där. I tanken. Tänker på hennes senaste ord som ibland känns som om de vore hennes sista till mig, och på den sommar som avlöpt sedan dess. Jag tänker på tystnaden och den senaste gången jag såg henne. En fest i mörka november. Jag har aldrig ”vant” mig vid att träffa henne. Frekvensen har aldrig varit där. Mötet har alltid framkallat en nervositet när hon plötsligt manifesterats där framför mina ögon. En uppbenbarelse som väckt den där oerhörda känslan, gränslöst vacker men samtidigt så väldigt förlamande. Som om jag tappat makten över mina muskler och förmågan att prata. Förmågan att konstruera greppbara meningar. En pulsökning som de facto snabbat upp verkligheten. Som trotsat lagar om tid och rum. En kväll som är över innan den ens börjat. Hennes unika förmåga att framkalla. Fullständigt unik. Hon.
Eftermiddagsfika
Angeline
Drygt en vecka avverkad på jobb. Semestern i imperfekt. Jag känner mig trött. Slut. Sluter jag ögonen kan jag ändå känna känslan som jag hade på öarna. Om än långt borta. Om än knappt greppbar så finns den där ändå någonstans. Känslan av paus. Vila. Hur nattsömnen var obruten trots obekväma sängar och hörljudda cikador. Pulsänkning på en balkong i nedåtgående sol. Ända sedan jag kom hem har jag önskat att sommaren skulle ta slut. Jag har tänkt på hur något som har varit så välkommet plötsligt antar en helt annan skepnad. Som om det ändrat personlighet över en natt. Sommarbilder på sociala forum. Stränder och sommarstugor. Drinkar och resor. Bilder som framkallat andra bilder. Tankar och funderingar. En höst som plötsligt känts så oerhört välkommen. En lokal festival som spär på allt det där. Sommarens sista stora prövning. Konserter, Månniskor. Jag tvingar mig själv ut för att se en konsert men jag är inte där. Bakom solglasögon söker jag skydd. Jag vågar inte se mig om. Vågar inte plötsligt lokalisera dem där i folkmängden. En gemensam bekant refererar till honom som hennes kille. Samtidigt som om det är det mest självklara så hugger det åndå till i hjärtat. Som att någon sakta trycker in en i det allra vackraste. Millimeter för millimeter. Utrarapid. Smärta så tydlig men ändå imaginär. Konstigt det där. Ja plötsligt vill jag bara att sommaren ska ta slut. Vill att den ska vara till ända.