I drömmen jag just vaknat från har jag sprungit på dem. Bilderna på hur de checkat in på samma hotell som jag i Grekland är fortfarande glasklara trots att jag slagit upp mina ögon. Som en kvarvarande hinna över mina pupiller följer de mig i morgonen. I drömmen har jag stannat på mitt hotellrum under vistelsen. Jag har sett dem från balkongen när de spenderat eftermiddagen vid poolen. Jag har sett hur de tagit skydd under en parasoll när solen varit som hetast. Hand i hand med fingrar som tätt flätats. Förälskelsens mönster. Jag har hört dem i rummet bredvid när nattens extas blivit dem övermäktiga och de gett sig fullständigt hän. Timmar som lagts på hög. Jag minns att jag en gång berättade jag för henne om ön som varit platsen för nattens skådespel. Kanske är det just det som lockats fram från mitt undermedvetna och gett bränsle. Ibland tillskapar sig mina drömmar alldeles för mycket plats i mig. Ibland tar de sig alldeles för stora friheter. Drömmarna som stannar kvar.
Sommarens resa ligger inom räckhåll. Jag börjar kunna dess konturer långt där borta. Efterlängtad. Behovet av flykt från vardag och verklighet är stort och det känns som att maskinen går på tomgång. Den hackar och viljan är det enda som genererar någon rörelse. Riktning. Våren har som alltid varit svårnavigerad och svårhanterad. En årstid utan rast och med tankar i överflöd. Men öarna väntar där inom en hanterbar tid. Paus och vila i juli. Trots nattens skavande ö-dröm längtar jag. Längtar med blicken tydligt fäst på vilan och på en vår som är avverkad.
Räckhåll
Ibland dyker de bara upp där oannonserade. Bilder från det gångna. Vackra ekon. Oförberedd står jag plötsligt där och ser henne i kvällsljuset just när solen går ner över sundet. Jag ser henne på andra sidan av ett litet bord på en uteservering. Jag ser leendet. Ögonen. Bilder av henne som är beständiga i mig. Minnenas gömställen i tiden. Gömställen som ibland överrumplar mig och som jag andra gånger tar min tillflykt till. Inspiration och energi. Allt finns där i det vackra och det fångar mig alltid. Slår omkull mig och omfamnar mig. Det vackra förtrollar mig alltid fullständigt. Men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Så när bilderna kommer på söndagen samtidigt som sommaren gör sitt första gästspel utanför fönstret sätter jag mig i soffan och bara tar emot. Jag låter mig berusas av energin och inspirationen hon framkallar. Egentligen bara en minnesbild av något som ligger där i mitt medvetande men samtidigt så mycket mer. Så mycket större.
Minnenas gömställen i...
Valborg. Den jagar mig fortfarande. Det är som om bilderna envist slagit rot. Borrat sig ner. Gjort sig beständiga. Nästan en vecka senare ekar de fortfarande. Jag ser honom stå bakom henne. Hans armar runt hennes midja. Framför dem sprakar brasan där i de sista timmarna av april. Han viskar något i hennes öra och hon kramar varsamt hans arm. Kärleksfullt, som att ord är överflödiga. Som om de talar sitt eget språk. Ett språk endast de förstår. Kärlekens. Deras kärleks. Jag ser hur de somnar tätt intill varandra. Så tätt att det är omöjligt att avgöra var den ena kroppen slutar och den andra börjar. På morgonen den första maj sover de länge. Kroppar matta av njutning. Kroppar och medvetanden i fas. Det är som att jag här de första orden de säger till varandra. Just där i morgonen den 1:a maj. Ord på deras språk.
Jag inser hur mycket jag saknar den där pausen jag brukar ta på våren. Pausen någon annanstans. En existens i annan stad. I år har ekonomin sagt stopp men någonstans där om några månader väntar sommaren. Grekland. Ett kontextlöst tillstånd. Ett tillstånd då verkligheten är abstrakt. Vardagen bara ett minne. Ett eko. Ett annat universum. Så jag väntar. Härdar ut. Snart så…