0 Läs mer >>
 
 
 
 
"Business" - Catfish and the Bottlemen
Catfish and the Bottlemen – Business
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Business

0 Läs mer >>

Det är som om luften med ens blir lättare att andas. Len och vårdande i mina lungor. Det är som om min hela omgivning blir lite krispigare, lite klarare. Jag kan nästan känna den svaga höstsolen bakom de tunga molnen och trots att den saknar sommarens fullständiga majestät så kan jag känna hur dess strålar trotsar allt och letar sin väg rakt i mitt innersta. Skrämmande träffsäkert. Målsökande. När känslorna svämmar över i mig och visar sin prakt står jag som alltid handfallen mitt i allt det vackra, och med en värme i mitt bröst som avvisar även den strängaste kyla. När styrkan i allt det som brinner i mig blir uppenbar ser jag så mycket mer. Det fullkomliga i allt det som är hon slår mig ännu en gång med all sin kraft. Jag känner mig vid liv. För en stund bryr jag mig inte om mina egna tillkortakommanden och mitt självtvivel utan försöker bara befinna mig i allt det mäktiga. För en stund bryr jag mig inte om de tunga funderingar och tolkningar jag vid tillfälle ägnar mig åt utan låter mig istället känna vartenda korn av allt det andra som är hon och hänföras av all dess kraft. Fascinerad av att detta är verket av en enda människa. Den enda som någonsin påverkat mig såhär. Hur kan man inte känna? Hur kan man inte beröras? Det är vackert. Det är förtrollande. Det är totalt.

 

 

Lev och älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Träffsäkra strålar

0 Läs mer >>
 
 
 
 
When tired eyes meets the morning light
(Daniel Svahn)
 
So if you´re ever lost
I´m here
When all your dreams are gone
my dear
When colours start to fade
I swear
I would gladly paint them
When darkness comes alive
at night
When tired eyes are met
by morning light
When hope has gone astray
and you pray
I´ll be there to guide you
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

When tired eyes meets...

0 Läs mer >>

Mänskligheten är naturens stora defekt, en avart bland de vackraste av organismer. Jag läser innehållet i det kuvert från Skånepartiet som jag fått i brevlådan ett par veckor innan valet och vet inte om jag ska skratta eller gråta. Skratta för att det hela verkar vara ett stort skämt (om än ett av världshistoriens sämsta), eller gråta då jag är fullkomligt medveten om att det inte är det. Dessa små individer må utgöra en ytterst liten del av samhället men de finns dock där. Krälandes i den mörka sörja som gör att jag skäms för att kalla mig människa. Förekomsten av dess existens och idéer kan vi inte förneka. Det som skrämmer mig är att de har en publik. Det som skrämmer mig är att det finns människor som på fullaste allvar tar till sig det de säger. Historielösa. Som om det de säger vore en sanning. Jag ser samma tendenser runt om. Ständigt. Full av missnöje slänger man sig med begrepp som man vet väldigt lite om i sammanhang där de inte har att göra. Jag har vid flertalet tillfällen sett hur man släpar det vackra ordet ”yttrandefrihet” i smutsen bara för att legitimera sina egna inskränkta tankar och idéer. Man hänvisar till artiklar och citat utan att för en endaste sekund tänka källkritiskt. Texter från ”Fria Tider” och liknande källor med medioker journalistisk kvalitet och uppenbart brunt ursprung cirkulerar i en strid ström på olika sociala medier. Människor hetsar. Gatlopp. Det är som om det blir en sanning bara för att det är nedtecknat. En skrämmande tanke. Vi har sett det förr och vi ser det igen. ”Har de redan glömt?”, frågar jag mig själv tyst och nästan uppgivet. Mörk propaganda. Vi måste lära oss se igenom allt det där. Vi måste kritiskt granska och skölja bort allt slagg med avloppsvattnet. Det är kanske lätt att skratta åt den löjliga skrud som kallar sig Skånepartiet men de inskränkta åsikterna finns på långt viktigare positioner i samhället och i långt mer inflytelserika grupper. Det är verket av en mänsklig defekt som gjort att deras röster ekar där i maktens korridorer. En defekt som definieras av frånvaron av medmänsklighet och som fungerar som bränsle för dessa mörka strömningar. Högexplosivt. Vart tog egentligen kärleken vägen i allt det här? Varifrån kommer allt detta hat? När slutade vi bry oss om varandra? Det är rädslan för det okända och oviljan att betrakta världen utifrån någon annans perspektiv än sitt eget som gjort att de har en plats, som gjort att de tillskansat sig ett utrymme. Ett utrymme som de nu försöker legitimera som sitt i skydd av det vi kallar demokrati. Men det går inte att tvätta bort stanken av fascism med hjälp av röstsedlar. Det går inte att dölja en rasistisk natur genom att byta ut den gröna bomberjackan mot en mörk kostym och matchande slips. Det får bara inte gå. Jag vägrar att tro det. Inte när dessa begrepp och åsikter sitter så djupt intatuerade i deras skinn. Inte då det är deras sanna och verkliga natur. Jag vill istället tro på att vi tillsammans kan göra en skillnad, att vi alla kan öppna våra ögon och se. Jag vill tro att det någonstans inom de flesta av oss fortfarande gnistrar en kärna av medmänsklighet och kärlek. Tron på ett varmare samhälle är det jag bär inom mig, det är det jag hoppas på. Trött på allt hat, all avundsjuka och misstro mot våra medmänniskor kommer jag göra vad jag kan på söndag och jag hoppas att vi alla gör detsamma. För vi kan långt bättre än så här. Det vet jag att vi kan. Tillsammans kan vi säga nej till fascism i alla dess former. Tillsammans kan vi på söndag städa bort det en gång för alla.

 

Det är så jag säger det!

/Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Naturens stora defekt

0 Läs mer >>
 
 
 
 
 

En våldsam viskning

En rörelse

En tanke

Du, den enda som berör

fullständigt

Den bris som varsamt lugnar mig

Besjungen med den vänaste sång

En dikt med ord så vackra

att allt annat bugar blekt vid dess fötter

unik

exceptionell

ett faktum

En våldsam viskning

En känsla

En dröm

Du, den enda som berört

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En våldsam viskning

0 Läs mer >>

Det är måndag. Det är lunchtid. Hon sitter där vid bordet tillsammans med en arbetskollega och en gemensam vän. Jag undrar om det syns. Om mina ögon avslöjar allt det som brinner där inombords. Är de verkligen själens spegel så borde det vara uppenbart för alla som sitter där. De borde gnistra i takta med hur mitt hjärta slår. All min kraft går åt till att inte titta på henne för ofta. Att inte fastna med min blick för länge. Men det är som om allt det där vackra drar mig dit. Magnetiskt. Kraftfullt. Jag försöker att bete mig så normalt som möjligt men som alltid kompliceras det av virrvarret inom mig. Oron att på något sätt plötsligt drabbas av spontan tourettes finns där. Jag är rädd för att jag plötsligt ska slänga ur mig något helt opassande och konstigt. Jag förstår fortfarande inte hur en människa kan göra allt detta med mig. Hur är det egentligen möjligt? Varför är vi byggda för att vara kapabla att känna såhär? Att slungas mellan det oerhört vackra och självtvivlet som följer i dess kölvatten. Varför har evolutionen skapat underliga tillstånd? Samtidigt är det väl just det som gör det så speciellt. Så unikt.  Det är väl just där och då man känner att livet verkligen är närvarande. Långt ifrån vardagens slentrian och rutinstyrda, bleka skeende. Visst , jag är medelålders men jag känner. Jag vill känna.

 

 

Lev och våga älska!

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag känner