Träffsäkra strålar
Det är som om luften med ens blir lättare att andas. Len och vårdande i mina lungor. Det är som om min hela omgivning blir lite krispigare, lite klarare. Jag kan nästan känna den svaga höstsolen bakom de tunga molnen och trots att den saknar sommarens fullständiga majestät så kan jag känna hur dess strålar trotsar allt och letar sin väg rakt i mitt innersta. Skrämmande träffsäkert. Målsökande. När känslorna svämmar över i mig och visar sin prakt står jag som alltid handfallen mitt i allt det vackra, och med en värme i mitt bröst som avvisar även den strängaste kyla. När styrkan i allt det som brinner i mig blir uppenbar ser jag så mycket mer. Det fullkomliga i allt det som är hon slår mig ännu en gång med all sin kraft. Jag känner mig vid liv. För en stund bryr jag mig inte om mina egna tillkortakommanden och mitt självtvivel utan försöker bara befinna mig i allt det mäktiga. För en stund bryr jag mig inte om de tunga funderingar och tolkningar jag vid tillfälle ägnar mig åt utan låter mig istället känna vartenda korn av allt det andra som är hon och hänföras av all dess kraft. Fascinerad av att detta är verket av en enda människa. Den enda som någonsin påverkat mig såhär. Hur kan man inte känna? Hur kan man inte beröras? Det är vackert. Det är förtrollande. Det är totalt.
Lev och älska!
Daniel