På det gamla nationalgalleriet ii Berlin finns det ett rum tillägnat de franska impressionisterna. I ett hörn i just det rummet och på varsin vägg hänger verk av två av mina absoluta favoriter. Verken som sådana är inga jag håller högst i deras respektive repertoarer, långt ifrån, men likväl hänger de där sida vid sida, Edgar Degas och Henri de Toulouse-Lautrec. Och det är just det som gör något med mig. Sammanhanget. Att de finns där och att jag står och betraktar dem. Ofiltrerad genialitet. Två makalösa förmågor. Skeva i sina personer men med odiskutabel perfektion. Skönhet gör alltid något med mig. Den gör mig svag och ödmjuk. Jag kan stå och betrakta den i en evighet. Skönheten. Försvinna i dess fullständighet. Det behöver inte vara ”Danseuses bleues” eller ”La modiste”, som hänger någon helt annanstans, utan det kan vara i vad som helst. Jag finner det i en låt, i en textrad, ett skratt eller i mötet med en sol som sakta sänker sig över en ö i det egeiska havet. Och jag finner det i henne. Den där skönheten som gör ord överflödiga. Den som paralyserar och tillintetgör, den som fascinerar och möjliggör. Jag kommer aldrig att greppa den och förstå men det är väl just det som är dess natur. Dess syfte. Att förtrolla och berusa. Så jag står där och betraktar. Låter det fylla mig och tänker återigen på vad hon gör med mig. Och det är just det som är så vackert. Det där jag inte kan förklara, det jag inte kan sätta ord eller färger på. Så jag omfamnar det istället. Jag låter det omsluta mig och jag förgås i dess kristallklara ljus. I just den fullkomligheten. Vad annat kan jag göra. I just det tillståndet finns han inte. I just det tillståndet är skönheten allt jag ser. Allt som strålar genom mig. Just där är jag och just där låter jag mig vara för ett par timmar, ett par dagar. I skönhetens ljus. I hennes ljus.
Det är nästan på dagen ett år sedan. Ett år sedan jag gick förbi baren som bär hennes namn. Ett år sedan jag slängde iväg ett meddelande till henne. Hon var på väg att sälja sin stuga och jag minns orden nästan så att jag kan recitera dem. Jag minns känslan av att vi var på väg tillbaka. En återuppstådd vänskap. Något som var på väg att återskapas. Jag minns det där när jag åter sitter i Berlin. Ett litet bord och en öl på Café Cinema. Ett år. Känslan av att någonting hände efter det där. Hur något förändrades. Hur hela naturen förändrades. Imaginärt men påtagligt. Kanske träffades de strax efter. Kanske firar de snart ett jubileum. Ett år av kärlek och gränslös förälskelse. Tanken har slagit rot och jag vet att den kommer att härska där, jag vet att den kommer att styra och ta kommandot. Jag ser deras kyssar när de vaknar där i morgonen. Morgonen för deras jubileum. Kyssar av hetta och åtrå. Två kroppar i ett tätt sammanhang som vägrar att släppa varandra. Allt cirkulerar.
Berlin är varmt i slutet av oktober. Det är nästan 20 grader när jag försöker distansera mig från deras imaginära morgon. Jag söker mig tillbaka till känslan jag hade där för ett år sedan. Känslan av en vänskap som kanske kunde räddas. Så jag tänker på henne. Som så ofta. Tänker på om hon fortfarande spelar tennis och hur hon har det på jobb. Tänker på hur det är med hennes tjejer och om hon har kvar sin silvriga Golf eller om hon köpt något nytt. Tänker på vilka konserter hon varit på och som jag önskar jag hört henne berätta om. Funderingar och tankar i vilka jag bara ser henne. Frid och vila. Kanske gör jag en avstickare till den där baren ändå. Kanske tar jag en Old Fashion precis som för ett år sedan bara för att hitta tillbaka till den där känslan. En känsla av återfödelse även om världen så uppenbart har förändrats. Ibland behöver man en flykt i fantasin. En flykt till återfödelsens vackra skådespel. En flykt från förändrade världar och jubileum.
Flykt
Alldeles där i lindan av sommaren frågade jag henne om hon ville träffas och ta en öl en kväll. Jag kände mig stark där i juni. Kände mig stark och ställde frågan om ett första möte på tre och ett halvt år. Det blev aldrig av. Men en midsommar som stod för dörren tätt följt av semesterresor och festival var det svårt att få till. Jag svarade att vi fick ta en sensommaröl i stället. Sedan kom sommaren med födelsedag och tankar. Efter det följde insikten född av funderingar och fantasi. Plötsligt seglade en ny pojkvän upp i tanken. En ny perfektion i gamla sammanhang och med mina gamla tillkortakommanden. Och med det hände något med det jag funnit där juni. En plötslig korrigering av kurs. Så det blev aldrig någon sensommaröl. Jag följde aldrig upp utan kände mig tjatig. Kände mig liten och med en plötslig avsaknad av försommarens styrka. Avsaknad av mod. Plötsligt fann jag mig åter så. Plötsligt finner jag mig så. En lång promenad in i hösten tänker jag på det där. Tänker på skeendet och dess påverkan. Ett foster avlat av en konkret förfluten period och tankar och fantasi.
Oktober lider mot sitt slut och i dagdrömmen ser jag en bild av en sensommaröl. Jag ser en ljummen kväll klädd i skratt och en vänskap som hittar tillbaka. Jag ser henne le och vad det vackra gör med mig. Allt det vackra som är hon. Jag ser glädje men också saknad. Saknad av det som en gång var och fanns. Allt cirkulerar där i mitt huvud i slutet av oktober. Allt cirkulerar och jag bär det djupare in i hösten. Bär det in i november.
Jag bär det vidare
När jag känner mig svag är jag ett lätt byte för den fula avundsjukan. När murarna lämnas obevakade och utan försvar fäller den mig enkelt. Den som känns så obekväm i mig. Den som sticker, drar och sliter i mig. Det är som att hösten gjort mig svagare än på länge. Återigen dyker deras upplevelser upp i mitt huvud. De som haft rätt kombination av färdigheter, egenskaper, förmågor och utseende. Allt det jag saknar. Allt det där jag avundas dem. Allt det där jag önskar jag vore. Allt det mina övermän är och har varit. Jag tänker på den unga mannen hon hade ett sommaräventyr med det året då ett beslut fattades på Koufonissi. Jag tänker på mannen som hon hade träffat och som hon berättade om efter att vi suttit och tagit ett par öl tillsammans och pratat musik hemma hos mig. Jag minns att hon var klädd i gult. Jag tänker på mannen från Stockholm som hon berättade om när jag låg i sängen på ett hotellrum i Berlin med ett glas rött vin på sängbordet bredvid. Och så tänker jag honom, han som bara finns i min tankevärld just nu. Han som jag har fått för mig ligger bakom den förändring jag upplevt. Alla deras aggregerade upplevelser faller över mig och rakt in i tanken. Hur de delat stunder i vardag och fest. Jag ser resor och hur de vandrat hand i hand i de vackraste omgivningar. Hur de känt hennes läppar fyllda av åtrå och förälskelse tryckas mot sina och de somnat med nakna kroppar tätt intill varandra i vackra nätter. Hur de varit på konserter eller på bio och tittat på henne samtidigt som de med djupaste kärlek varsamt kramat varandras händer. Fingrar flätade med omsorg. Jag ser enkla vardagar där de suttit vid ett middagsbord och berättat om hur deras dag har varit. Jag ser dem sitta där med henne och hennes två döttrar. Middagsbjudningar med vänner där de gnistrar tillsammans. Hon och dem. Tillsammans i förälskelse och kärlek i en oändlig mängd av situationer. Jag ser allt det där och känner avundsjukan belägra mig. Den fula avundsjukan. Så jag sluter mina ögon och frammanar bilden av bara henne. Det där våldsamt vackra som är henne. Vackert i själ och hjärta. I uppenbarelse och närvara. Det vackra i allt det som är hon. Det fullständigt unika och oöverträffade. Plötsligt känner jag lindring i tanken och avundsjukan bleknar för en kort stund. För en kort stund ser jag bara henne.