Titeln kommer från en strof i ett meddelande som en kär vän och en på alla sätt fantastisk människa skrev till mig en gång. Jag tycker att det är vackert i all sin enkelhet. Det fångar de där tillfällena då plötsligt alla paddlar är i vattnet och asfalten är på plats. Tillfällen då man för en stund ser allt så tydligt och då den där ryggsäcken som man ständigt bär omkring på känns fjäderlätt. För mig kan det röra sig om en konsert, en låt, ett samtal, en bild eller tavla, en bok, eller resa. Alla har vi våra tillfällen då dessa stunder av klarhet behagar besöka oss och alla har de en sak gemensamt, inspiration. Inspiration som ju är själva bränslet i oss och som får oss att gå framåt och vara kreativa. Hos mig får denna kreativitet sitt utlopp i olika sammanhang och en del kommer jag att bjuda på här. Kanske kan det få någon att tänka en tanke, känna en känsla eller lyfta ögonen en stund och bara andas. Och om det bara skulle beröra en endaste liten människa, ja då är det gott nog.
Söndag. Jag har precis avslutat den sista kilometern på joggingrundan. Parken börjar ikläda sig sin höstuniform men den allt lägre solen fortsätter ändå att värma. Musklerna är ansträngda och jag känner hur de kämpar emot när jag försöker stretcha ut. En bit bort tycker jag mig se henne gå in i en port. Det är alldeles för långt bort för att jag ska kunna avgöra om det verkligen är henne. Hjärnspöken. Men det behövs inte mycket mer för att tankarna ska komma. Denna gång inser dock även jag att det inte är henne så just den tanken fäster aldrig. Avstånd och orimlighet. Men tankar leder ofta till andra tankar. Det är så de fungerar. Åtminstone mina. Jag ser hur de förbereder middagen. Det är en helg som det bara är de två. Hon tittar på honom medan han hackar grönsaker. Hon ler. Han ser det inte för han står med ryggen emot henne i köket. Hon ler det där leendet. Det han framkallar och som har sitt ursprung längst in i hennes hjärta. Hon ler för att hon vet, vet att han är allt det där hon letat efter. Det hon sökt och nu funnit. Hon ler av kärlek och förälskelse. Av åtrå och lust. Det som alltid framkallas i henne när han är i närheten. Precis så det ska vara. Kärlek när den är som vackrast. Total och genomgående. Senare på kvällen ser jag hur de slår sig ner i soffan framför en serie som de gemensamt följer. Två glas vin står på bordet. Hon kryper upp nära honom och drar en filt över sig. För en stund glömmer hon allt annat och befinner sig bara där, hos honom. Medan höstmörkret sänker sig utanför sprider sig insikten genom hela hennes kropp. Insikten att hon hittat hem. Insikten att det är han, och hon ler. Hon ler det där leendet.