Överjordiskt vacker. Jag ser henne på bilden och som alltid är det som att mitt hjärta vill bryta sig ur mitt bröst. Som att det vill söka sig till högre höjder. Till andra dimensioner. Det vackra gör något med mig, det genomgående vackra. Skönheten fäller mig fullständigt. Hennes. Vissa saker tär inte tiden på. Vissa saker är gåtfullt beständiga, av universum välsignat. Det strålar om henne och jag gissar att det är det kärleken gör med en. Förälskelsen är tydlig. Hon har äntligen hittat det hem hon sökt efter. Jag bläddrar snabbt igenom de andra bilderna men dröjer inte vid dem. Jag vet att han är där i sammanhanget. Jag har sett de bilderna redan. Tusentals gånger har de figurerat i mitt medvetande den senaste veckan. Jag har redan sett hur de dansat. Jag har sett hans armar runt hennes kropp. Jag har redan sett dem skratta för att sedan förenas i en kyss. Jag har redan sett allt det där. Har avundats det och känt mig otillräcklig och värdelös. Så jag försöker finna mig i stunden och fokuserar på det vackra. Om så bara för en kort stund och så länge jag kan hålla mig fast vid det. Jag låter det fylla mig, berusas av vad det gör med mig. Hon, det genomgående vackra.
Festen är över
Plötsligt är det som att kvarteren blivit hans. Att jag trots mina 13 år här plötsligt blivit en främling på gatorna utanför mina fönster. Inkräktaren. Bilden av honom där i passagerarsätet har svävat över hela helgen. Bilder och tankar väcks. Intensifieras. Kontrasten mot sommaren är total när ytterligheter ställs mot varandra. De två sidorna. Jag tänker på värmen hennes ord framkallade. Överraskningen att de överhuvudtaget kom. Hans närvaro då nästan transparent, nu påtaglig. På måndagskvällen registrerar jag mig på olika sidor för hyresrätter. Jag inser att en flytt inte kommer vara möjlig ekonomiskt men ändå. Trots att det inte är aktuellt så sysselsätter det tankarna. En stund av flykt. Jag tänker på hur glad jag blev när jag fick lägenheten jag bor i idag. En annan tid. En annan värld. Jag kommer ihåg den första kvällen när jag satt på golvet med en av mina vänner, drack öl och lyssnade på musik. Stereon var det enda som var inkopplat. Det första. Prioritering. Musiken, den ständiga räddningen. Det jag alltid återvänder till. Fortfarande. Utan den hade jag nog gått sönder.
Femtioårsfesten närmar sig och jag har funderat en hel del på den. Det gör mig oerhört ledsen att jag inte känner att jag kan gå. Djupt och innerligt ledsen. Men rädslan är för stor. En potentiell skada. Jag känner skam för fegheten i mig. Den där dualiteten igen. Det finns inget jag hellre skulle göra än att ta en öl med henne igen. Den första på nästan fem år. Samtidigt finns den oundvikliga konfrontationen där. Mötet med honom och allt vad det skulle innebära känslomässigt just nu. Komplex och mindervärde. Otillräcklighet och den fula avundsjukan. Allt det där skulle skölja över mig av en magnitud som jag i detta nu inte har en aning om. Så fegheten får råda. Ta kommandot. Jag bokar in två vänner på några öl samma kväll så att jag kan hålla tankarna på annat när det är dags. Tar det säkra före det osäkra. Försöker gömma mig i en lätt berusning i goda vänners lag.
Gömstället
Insikt och slutsats. På väg hem från jobb går jag igenom festivalen en sista gång. När jag kommer hem känner jag tacksamhet för att jag inte sett honom där. Inte sprungit på dem på en av gatorna. Det är nästan som att jag hållit andan ända från centralstationen. Jag byter snabbt om för att bege mig ut på en löprunda. Allt för att rensa tankarna. Det kommer visa sig komma bli en rakt motsatt upplevelse. Antites. Jag tvingas vänta in några bilar innan jag kan komma över gatan och påbörja min runda. Plötsligt tycker jag mig se henne i en av bilarna. En Volvo. Precis den modell jag sett tidigare. Jag tittar efter henne och ser hur hon svänger ner i parallellgata till den jag bor på. Jag ser bilen stå där när jag några sekunder senare joggar förbi den. Plötsligt sköljer allt åter över mig. Vågen är brutal och hänsynslös. Insikten jag fått tidigare cementeras ytterligare och det faktum att de/han inte bara bor i närheten utan bokstavligt talat ett kvarter bort gör att staden krymper ytterligare. Ett varv senare ser jag bilen igen. Denna gången kommer den emot mig. Denna gång ser jag att det sitter någon i passagerarsätet. Lutningen på vindrutan gör det svårt att se ansikten trots att jag försöker fokusera. Speglingar och en lågt stående sol. Men när jag hastigt tittar in genom sidorutan ser jag att det är honom. Reaktionen blir omedelbar. Direkt. På en hundradels sekund framkallar han känslan av att jag är fullständigt värdelös. Kontrasten mot känslan som hennes meddelanden framkallade i mig någon månad tidigare är total. Fullständigt diametralt motsatt. Ett par steg kommer slutsatsen. Att det är han som bor där på gatan som jag brukar varva ner på när jag är klar med min löprunda. Det är hans gata. Tanken att hon har hämtat honom och att de ska spendera helgen hos henne kommer omedelbart. Först stannar jag för att mentalt försöka hitta balansen men sedan ökar jag takten igen. Jag försöker springa ifrån bilderna som väntar där. Tankarna. Jag lägger på två rundor. Tar fler steg oftare. Samtidigt vet jag att det inte kommer att hjälpa. Jag väljer den där gatan en sista gång för att varva ner. Jag funderar på vilket hus det är. Vilken lägenhet är hans. Bakom vilket fönster har de vaknat tätt omslingrade alla dessa morgnar. När jag kommer fram till restaurangen där jag såg dem svänger jag av och lovar mig själv att undvika just den gatan. Försöker lägga det på minnet. Note to self. Jag tänker också på den stundande femtioårsfesten och hur jag sa att jag inte kunde. Egentligen inte på grund av att jag hade något annat inbokat men vetskapen av vad mötet med honom gjort med mig gör det omöjligt. Hur det hade tillintetgjort mig fullständigt. Varje kyss hade varit smärtsam lång in i själen. Varje smekning de utbytt hade slitit mig hjärta i bitar. Så jag sa nej. Jag tänker på Ossler, Joel Alme och The Deportees och säger nej. Hans ande svävar just nu över allt det där. Som ett moln utanför mitt fönster. Ett moln som klär av mig och visar alla mina brister och min otillräcklighet.
Kvällen blir inte som jag tänkt. På inga sätt Ett slumpartat möte och hans ansikte vänder upp och ner på tillvaron. Bilderna kommer som ett brev på posten. Hundratals. Alla slutar de på samma sätt. Jag ser dem tätt ihop. Nakna kroppar utan gränser. Jag hör hennes ljud av vällust, kärlek och total förälskelse när han får hennes själ att vibrera. Jag hör henne förkunna alla hennes känslor för honom när han varsamt rör sig in i henne och deras kroppar har sammanslutits som ett fullkomligt väsen av perfektion. Där i stunden som det är omöjligt att avgöra var hans kropp slutar och hennes börjar. Och där hennes ljud som gör ord överflödiga. Jag hör och ser allt det där på fredagskvällen och försöker fly. Fler steg oftare. Så jag korkar upp en flaska vin och plockar fram gitarren. Jag spelar alla låtar jag skrivit om henne både gamla och nya som jag inte färdigställt ännu. Jag berättar historien. Jag förkunnar känslorna. Allt det som brinner i mitt bröst. Allt det som hon framkallar och som är så obeskrivligt vackert och ojämförbart. Allt det som är hon. Jag gör ett försöka att stanna där för en stund. Hopplöst och tröstlöst. Långt från insikt och slutsats.
Insikt och slutsats
Sannolikhetskalkyler
Malmöfestival. På väg hem från centralen efter jobb tar jag de små gatorna. Allt för att minska interaktionen med festivalen. Potentiella ammanträffanden. Senare på kvällen ska Bob Hund spela och jag tänker att det är märkligt att jag aldrig sett dem live. Men jag kommer inta att se dem denna gången heller. Jag kan redan se dem där när jag nöter kullerstensgatorna i min kvarter. Jag kan se hur han står bakom henne och har armarna runt hennes kropp. Jag kan se hur hon trycker sin kropp mot hans. Hur de blir ett där framför scenen. Hur gränserna mellan deras kroppar suddas ut. Jag kan se henne blunda och försvinna in i ett tillstånd av fullständighet. Kärlek och musik. Lust och toner. Förälskelse i en kontext hon älskar. Jag ser hur han säger något till henne och hur hon skrattar och sedan kysser honom. Vi delar båda kärleken till musik och konserter hon och jag. För mig finns musiken där alltid. Oavsett sinnelag ställer den upp. Aldrig dömande. Alltid där. Jag tror inte jag överlevt utan den. Och konserter genererar ett tillstånd så oerhört svårslaget. Under rätt förutsättningar. Ibland tar dock självbevarelsedriften över. Risken att tillintetgöras av hans närvaro ställs mot den frigörande kraft som konserter kan ha för mig. Och just nu vinner den där driften. Just nu är den oslagbar. Överlägsen. Så jag låter dem står där i tanken. Där ett par kvarter bort. Jag låter dem stå där medan augustikvällen sänker sig över Malmö. Jag stänger dörren till lägenheten bakom mig och skruvar upp. Musik i ett annat sammanhang. Musik som en tillflykt. Helande och vacker.
Festival
Andra måndagen på jobb. Semestern känns redan distanserad. Tydligt och resolut förpassad till dåtid. Insikten som kom för drygt en vecka sedan har varit väldigt närvarande den senaste tiden. Den har dykt upp med all sin klarhet när jag varit ut och sprungit eller bara haft ärende på stan. Destillerad och kompakt. Ett brus som hela tiden legat där i bakgrunden och dränerat mig. Dock med ett kort avbrott. Plötsligt bjuder en av hennes vänner in mig till deras gemensamma femtioårsfest. En person som genom åren har blivit en vän till mig också. En person jag uppskattar oerhört. Inbjudan värmer i mitt bröst och för en stund tystnar det där andra. Det är som att jag kastas tillbaka till en annan tid. Ett eko som strömmar genom mig. Vackert och saknat. Jag minns den fyrtioårsfest de hade tillsammans. Jag minns det som att det var förra veckan, detaljer som inte blekts på tio år. Eviga konstverk i mitt huvud. Knivskarpa. Bilder av skratt, glädje och värme. Ett vackert sammanhang. Men jag kommer inte att gå denna gång. Kan inte. Och det är nog bäst så. Hans närvaro där hade fått mig att känna mig så oerhört liten. Jag hade krympt och mina mindervärdeskomplex hade tagit över. Jag hade inte kunnat tänka på annat än dem där sida vid sida. Hon och han. Leenden och kyssar tätt intill på ett dansgolv. Bilder och verklighet i en perfekt storm. Trots det rör den där inbjudan mig. Den hittar sin väg till hjärtat. Och för en stund bleknar insikten och jag förflyttas tillbaka till den där kvällen för tio år sedan. En annan lokal och en annan tid. Jag stannar där en stund, jag stannar så länge jag kan. Stannar där i värmen, trygg i ekot av det förflutna.