Gömstället
Plötsligt är det som att kvarteren blivit hans. Att jag trots mina 13 år här plötsligt blivit en främling på gatorna utanför mina fönster. Inkräktaren. Bilden av honom där i passagerarsätet har svävat över hela helgen. Bilder och tankar väcks. Intensifieras. Kontrasten mot sommaren är total när ytterligheter ställs mot varandra. De två sidorna. Jag tänker på värmen hennes ord framkallade. Överraskningen att de överhuvudtaget kom. Hans närvaro då nästan transparent, nu påtaglig. På måndagskvällen registrerar jag mig på olika sidor för hyresrätter. Jag inser att en flytt inte kommer vara möjlig ekonomiskt men ändå. Trots att det inte är aktuellt så sysselsätter det tankarna. En stund av flykt. Jag tänker på hur glad jag blev när jag fick lägenheten jag bor i idag. En annan tid. En annan värld. Jag kommer ihåg den första kvällen när jag satt på golvet med en av mina vänner, drack öl och lyssnade på musik. Stereon var det enda som var inkopplat. Det första. Prioritering. Musiken, den ständiga räddningen. Det jag alltid återvänder till. Fortfarande. Utan den hade jag nog gått sönder.
Femtioårsfesten närmar sig och jag har funderat en hel del på den. Det gör mig oerhört ledsen att jag inte känner att jag kan gå. Djupt och innerligt ledsen. Men rädslan är för stor. En potentiell skada. Jag känner skam för fegheten i mig. Den där dualiteten igen. Det finns inget jag hellre skulle göra än att ta en öl med henne igen. Den första på nästan fem år. Samtidigt finns den oundvikliga konfrontationen där. Mötet med honom och allt vad det skulle innebära känslomässigt just nu. Komplex och mindervärde. Otillräcklighet och den fula avundsjukan. Allt det där skulle skölja över mig av en magnitud som jag i detta nu inte har en aning om. Så fegheten får råda. Ta kommandot. Jag bokar in två vänner på några öl samma kväll så att jag kan hålla tankarna på annat när det är dags. Tar det säkra före det osäkra. Försöker gömma mig i en lätt berusning i goda vänners lag.