0 Läs mer >>

Drygt ett dygn kvar på en vecka som varit något mer än vanligt. Jag har kämpat och stångat mig själv blodig med tankar och bilder. Bara timmar kvar. De gångna månaderna har varit bland de svåraste allt sedan det där beslutet på en strand i Grekland för snart tio år sedan. Tio år. Och veckan som precis varit och är står till och med ut i det sammanhanget. Plötsligt hör jag Håkan på radion. En ny singel. Plötsligt dyker han upp där igen. Jag har inte lyssnat på honom på flera år. Medvetet har jag undvikit honom då det lockar fram så mycket i min tankevärld. Men plötsligt är han där igen. Det behövs bara några strofer innan jag gör låten till deras. Precis som restaurangen en bit bort gör jag den till deras. Det krävs bara ett par textrader för att jag ser hur de gör låten till sin.

 

Om du ser nåt och vill ha det

Så bara gå ut och ta det

För en gångs skull är det på riktigt

Ja den här gången är det på riktigt

 

För en gångs skull

För en gångs skull fick jag den jag drömde om

 

Jag ser hur den träffar rakt in i deras hjärtan. Precis så. Känslan av hur allt annat och alla andra bleknar när de ser på varandra. När deras blickar möts försvinner världen runtomkring. Kvar finns bara de och deras gränslösa kärlek. Unik och endast deras. Sången när två själar möts. Två själar som till sist hittat allt det där de någonsin sökt. Det fullkomliga och perfekt. Det är som Håkan tonsatt allt det där och de gör låten till sin där i vecka 8. Ja, just där i vecka 8 bland snötäckta berg. Jag byter låt och skruvar upp stereon. Det kommer ta många år innan jag kan lyssna på honom igen så jag försvinner in i något annat. En flykt. Jag skruvar upp, jag lyssnar och målar. Jag försöker gömma mig där en stund. Gömma mig i den gränslösa musiken värld. Bara för en stund. Om än bara för en liten stund. Bara för några få andetag.

För en gångs skull

0 Läs mer >>

Det är som att en hel sommarsemester kokas ner i en enskild vecka. Allt komprimerat under sju dagar i vecka 8. Jag ser dem sitta vid ett bord med snötäckta berg som fond. En paus och med en kall öl framför sig. Jag ser henne kisa i den starka solen och le det där gränslöst vackra leendet. Det där som är det vackraste jag någonsin kommer att uppleva. I bilden jag ser ler hon mot honom. Leendet strålar av gränslös kärlek och med en åtrå utan slut. Överjordisk. Jag ser hur hon till slut hittat hem.  Jag ser dem där allesammans. Jag ser hennes döttrar och barn som eventuellt är hans. Jag hör hur de skrattar i pisten när de sätter av. Ett bord på kvällen runt vilket alla samlas. Två familjer som blivit en. Och jag ser honom. Känslan av att känna sig fullständigt värdelös sitter nästan i muskelminnet och framkallas som på beställning när han dyker upp där i tanken. Litenheten jag känner när jag ställs mot allt han är och har. Ansiktlös men med fullkomlighet och perfektion. Jag kämpar för att hålla bilderna på avstånd. Jag försöker att hantera det genom att göra något jag aldrig trodde jag skulle göra, jag gräver ner min i mitt jobb. Jag tränar som aldrig för. Jag målar och spelar musik så högt jag bara kan. Jag försöker fly på alla sätt möjliga. Till sist hittar han mig dock alltid. Hur snabbt jag än försöker springa i motsatt riktning så finns han plötsligt där ändå. Som om han trotsar tid och rum. Så jag räknar ner. Bockar av dagarna i vecka 8. En och en sliter jag dem ur kalendern. Siffra för siffra. Dag för dag.

Dag för dag

0 Läs mer >>

Alla hjärtans dag! Vissa hjärtans dag? Precis som vanligt har man matats faktumet redan en vecka i förväg. Tv och tidningar frossar i datumet på alla sätt möjliga. Rabatterbjudanden på temat har visat sig som ett skyfall i mailboxen. Tvångsmatning och oväder. Till sist orkar man inte stå emot och då infinner sig tankar och bilder. Levande ljus och intima måltider. Jag översköljs. Jag ser dem över ett litet bord på en restaurang. Det är nästan jag kan känna kärleken som flödar dem emellan. Nästan så att jag kan höra kärlekens lust och sången den spelar upp. Allt där i ljuset av en flammande låga. Jag ser dem på restaurangen en bit bort, den jag en gång tyckt mig se dem vandra hand i hand emot. På något sätt har tanken gjort den till deras. Ogrundat och endast format i fantasin. Ett tillskapat ägarskap. Deras. Jag vet att det bara är en försmak av det som ska komma vecka 8 så jag försöker bara navigera i det. Finna mig i bilderna och inte låta dem fästa. Inte låta dem fullständigt ta makten över min fantasi. Så jag ser det som ett träningspass.  En test inför det som väntar en vecka bort. En liten glimt av det som komma skall.

En liten glimt

0 Läs mer >>

Om någon timme går bandet på scen. Jag dras tillbaka till tiden då vi såg dem i ett tält på Malmöfestivalen. Precis vid kanalen. Det är många år sedan nu men precis som mina andra minnen lyser bilderna klart och krispigt fortfarande. Som om de är etsade där i mitt intre. Laminerad och med flera lager av fernissa. Gjorda för att sta emot erosion och tidens tand. Jag plockar som alltid fram dem med enkelhet. Utan ansträngning är de där. Värmen som får mina synapser att blixtra anländer även de. Hon genererar den bara genom att finnas där i tanken. Ofrånkomlig och vacker. Någon timme tidigare har jag återigen tyckt mig se henne i gränderna där jag bor. Fantasins nyckfulla existens. Och kanske kommer de gå på konserten, kanske inte. Så jag tittar på den utskrivna biljetten som ligger på mitt köksbord. Noterar linjen där pappersfibrerna brutits när jag vikt den för att stoppa den i fickan. Det har varit från och till i veckan. I den ena stunden har styrkan varit där och i den andra är har den plötsligt varit borta igen. Och hur mycket jag än söker den där i fredagskvällen hittar jag den inte. Trots ljus och lykta lyser kraften och modet med sin frånvaro. Så jag hänger upp biljetten på mitt kylskåp, där med Thåström och de andra. Där med de osedda. De kraftlösas och modlösas vägg. Just där hänger jag biljetten och sedan släcker jag ljuset i köket. Om en timme går bandet på scen och jag minns hur det var.

Jag minns hur det var