Påsklovet har smugit sig på. Vetskapen om att det snart står för dörren slår mig plötsligt fredagskvällen. Utan pardon manifesterar den sig framför mig och förkunnar sin närvaro. Högljutt och kraftfull. En mastodont som hukar sig över mig. Det är som att jag förminskas i sammanhanget. Krymper och kurar ihop. Jag känner det som komma skall och väntar på bilderna. Tankarna. Hon och han i sammanhang ännu oskrivna. Förälskelse och den rena åtrån. Jag tänker på tankar redan tänkta. Nyår, sommarsemester och förra årets påsk. Midsommar. Allt finns där i vardande. Ramverket. Det är endast scenerna som inte ännu spelats upp. Strålkastarna är på och manegen är krattad. Påsken. Jag häller upp ett glas vin och skruvar upp stereon. Jag försöker stänga det ute ett tag till. Försöker springa ifrån och gömma mig. Men som alltid går det som det går. Skådespelarna trotsar alla mina försök och ridån går upp. Akt 1!
Det går fortfarande inte en dag utan att hon dyker upp där i mina tankar. Ibland som ett resultat av att en låt spelas på radion, en plats jag går förbi eller en sekvens i en bok eller film. Oftast dyker hon dock upp utan förvarning, Explosion. Plötsligt bara finns hon där i mitt medvetande. Vacker och total. Monumentalt makalös. Till sommaren har det gått tio år sedan det där beslutet på en strand på en liten ö i det Egeiska havet. Tio år. Varje dag i ett decennium. Drygt 3 650 dagar. Jag stannar upp och begrundar det där. Låter det sjunka in. Smakar ömt på varje tanke det bjuder på. Hon. Till hösten kommer det vara varje dag sedan den där sista kvällen vi sågs på ett födelsedagsfirande. Ett halvt decennium. Det där med att sätta tiden i relation är alltid svårt. Det gör alltid någonting med mig och får mitt huvud att jobba på övertid. Till hösten kommer det ha gått lika lång tid sedan vi sågs den där sista gången som det gått mellan beslutet på ön och födelsedagsfesten. Relativitet. Det blir nästan einsteinskt. Jag känner hur pulsen ökar när jag tänker på det. 5 + 5 år. Ett decennium. Men trots allt finns hon där fortfarande dagligen i tanken. En knivskarp tanke och vision. Det betyder något. 2023 har på inga sätt blivit lättare trots att vårljuset börjat ta sin välförtjänta plats men jag låter trots allt de gångna 3 560 dagarna ta plats i mig. Låter dem breda ut sig. Och återigen tänker jag på henne. Precis så som jag gör. Varje dag.
Så som jag gör
Jag vet inte vad det är med året. Det finns något där jag inte kan sätta fingret på. Obestämt och omöjligt att artikulera. Jag vet inte varför jag påverkats så av de gångna månaderna. Månader i vilka han varit ovanligt närvarande i tanken. Det är nästan som att universum vill berätta något. Jag har sett honom där bredvid henne i sekvenser för många att räkna. Sett honom framkalla allt det där som brinner i henne. Kärleken och förälskelsen. Bilderna är otaliga till antalet. Scenerna likaså. Det är söndagen den 12:e mars och snön faller utanför. Jag försöker trots allt finna mig där i nuet. Försöker bara vara en stund. Ja andas medan musiken som strömmar från högtalarna letar sig in i mig. Nick Cave. Musik grundar mig alltid. I den tas jag alltid emot med öppna armar, den finns där oavsett. Kravlös. Jag tittar bort mot en tavla jag gjort och som hänger en bit bort. Abstrakt och formlös men ändå medveten. Som alltid har hon funnits där när jag målat den. Som alltid är hon en del av det jag ger uttryck för. En del av färgen och penseldragen. Som att hon blivit en del av palettknivens varsamma dans bara genom att finnas där i tanken. Det finns något i det. För inte så längesedan blev jag kontaktad av en man på Instagram som ville köpa två tavlor och igår skickade jag dem till honom. Vetskapen att de kommer att hänga på en vägg hos en familj jag inte känner gör något med mig. Vetskapen att hon på ett sätt finns på den där väggen väcker något vackert i mig. Ingen vet det förutom jag, men det spelar ingen roll. Det räcker. Att de hängt dem där på en vägg i ett rum för att de funnit något i dem. Jag låter mig vara i just den tanken en stund och andas. Andas syret hon fortfarande ger. Märkligt men våldsamt vackert.
I palettknivens dans
Jag vet inte varför jag fortsätter att köpa biljetter. Beslutet att jobba över blir en flykt. First Aid Kit. Biljetten har jag köpt för länge sedan men det blir inte av. Jag håller mig ännu en gång borta. Jag ser hur jag springer på henne tillsammans med sina vänner. Ett gäng till vilket jag en gång fanns i periferin till Jag älskade att vara i det sammanhanget. Älskade att i stunder vara en del av allt det där. En del av det vackra och fullkomliga. Intelligens, humor och skönhet. Nu ser jag istället hur jag springer in i dem, som en bisats i imperfekt. Han är där. Tätt intill henne. Naturligtvis. Och jag skäms för allt jag är och allt jag gjort. Och som väntat får han mig att känna mig fullständigt värdelös och obefintlig i sammanhanget. Underställd. Otillräcklig. Ful. Jag håller masken och hälsar. Precis så som man ska göra. Ibland undrar jag om hennes vänner någon gång frågat henne varför jag plötsligt inte är där, där i sammanhanget. Kanske har hon berättat, kanske inte, oavsett så skäms jag. Skammen ligger där tung på mina axlar. Jag hälsar på på alla och ler. Spelar spelet men sjunker ner i underjorden. Hela tiden finns han där som den jag vill vara. Den jag vill se ut som. Den vars talanger och färdigheter jag önskar bodde i min själ och kropp. Den som framkallar hennes fullständiga förälskelse och åtrå. Men jag står där som ett fån och hälsar. Samtidigt som alla vet. Vet att jag inte är allt det där, att jag inte räckte till. Så istället jag åker förbi hållplatsen på väg hem och hoppar av där jag brukar. När jag till slut stänger dörren bakom mig känner jag ändå dem där några hållplatser bort. En närvaro. En konsert som jag kanske en gång varit en del av. En gång hade jag kanske delat en skål eller två där i sammanhanget. En gång. Ett annat liv. Istället blir det Lana del Ray och jag. Det känns rimligt. Jag vet inte varför men det känns passande. Mörkt och uppgivet. Otillräckligheten blir kvällens symfoni. Allt jag inte är och allt jag önskar jag vore. Allt finns där i fredagskvällen. Bilden av dem. Kyssen och festen vid nyåret och resan vid vecka 8. Allt når sitt crescendo där en fredagskväll i början av mars. Och just där vet jag och inser att just detta blir årets sång. Så jag läser hennes ord från nyårsdagen för tusende gången: ”Hoppas att du får ett smäktande härligt år!.” Ord som trots allt ändå alltid framkallar värme.