Kvällens symfoni
Jag vet inte varför jag fortsätter att köpa biljetter. Beslutet att jobba över blir en flykt. First Aid Kit. Biljetten har jag köpt för länge sedan men det blir inte av. Jag håller mig ännu en gång borta. Jag ser hur jag springer på henne tillsammans med sina vänner. Ett gäng till vilket jag en gång fanns i periferin till Jag älskade att vara i det sammanhanget. Älskade att i stunder vara en del av allt det där. En del av det vackra och fullkomliga. Intelligens, humor och skönhet. Nu ser jag istället hur jag springer in i dem, som en bisats i imperfekt. Han är där. Tätt intill henne. Naturligtvis. Och jag skäms för allt jag är och allt jag gjort. Och som väntat får han mig att känna mig fullständigt värdelös och obefintlig i sammanhanget. Underställd. Otillräcklig. Ful. Jag håller masken och hälsar. Precis så som man ska göra. Ibland undrar jag om hennes vänner någon gång frågat henne varför jag plötsligt inte är där, där i sammanhanget. Kanske har hon berättat, kanske inte, oavsett så skäms jag. Skammen ligger där tung på mina axlar. Jag hälsar på på alla och ler. Spelar spelet men sjunker ner i underjorden. Hela tiden finns han där som den jag vill vara. Den jag vill se ut som. Den vars talanger och färdigheter jag önskar bodde i min själ och kropp. Den som framkallar hennes fullständiga förälskelse och åtrå. Men jag står där som ett fån och hälsar. Samtidigt som alla vet. Vet att jag inte är allt det där, att jag inte räckte till. Så istället jag åker förbi hållplatsen på väg hem och hoppar av där jag brukar. När jag till slut stänger dörren bakom mig känner jag ändå dem där några hållplatser bort. En närvaro. En konsert som jag kanske en gång varit en del av. En gång hade jag kanske delat en skål eller två där i sammanhanget. En gång. Ett annat liv. Istället blir det Lana del Ray och jag. Det känns rimligt. Jag vet inte varför men det känns passande. Mörkt och uppgivet. Otillräckligheten blir kvällens symfoni. Allt jag inte är och allt jag önskar jag vore. Allt finns där i fredagskvällen. Bilden av dem. Kyssen och festen vid nyåret och resan vid vecka 8. Allt når sitt crescendo där en fredagskväll i början av mars. Och just där vet jag och inser att just detta blir årets sång. Så jag läser hennes ord från nyårsdagen för tusende gången: ”Hoppas att du får ett smäktande härligt år!.” Ord som trots allt ändå alltid framkallar värme.