"Så du är ingen riktig niggerälskare, då?"
"Det är jag visset det, Jag gör mitt bästa för att älska alla människor, även om det går trögt ibland lilla vän. Det är aldrig förolämpande att bli kallad för något som någon tror är fult. De visar bara hur fattig den personen är, det kan inte skada en."
- Harper Lee -
To kill a mockingbird
H. Lee II
"Det är givetvis deras rättighet att anse det, och de har också rätt till aktning för deras åsikter", sa Atticus, "men innan man kan leva tillsammans med andra måste man kunna leva med sig själv. Det enda som inte följer majoritetregeln är en människas samvete."
- Harper Lee -
To kill a mockingbird
H. Lee
Vinden är alltid närvarande. Ständigt finns den där som en del av allt. Som en påtaglig känsla då dess byar slår mot min kropp eller som en symfoni i cypresserna och olivträden nedanför balkongen. I gränderna kan den nästan låta lite överjordisk, mystisk. Du kan inte känna den men du hör den som ett mystiskt väsen. Spöklikt finns den där. Ständigt närvarande finns den runtomkring. Ibland ylande och alltid svalkande och livsgivande. På kvällen saktar den ner, omvandlas. Dess dans lugnare nu. Förföriskt bjuder den upp. Varsam men dock där. Konsekvent. Krusningarna på havet avtar i dess fotspår. Vågorna har förvandlats till en glimrande massa tonsatt av solen som sakta sänker sig, otvungen i ensam majestät. I det sista ljuset är det som om bergen plötsligt får liv. Skuggorna blir längre och mer dramatiska. En monumental rörelse. En ständig förändring. Som om de vill visa sig orubbliga och eviga bjuder de på sitt skådespel. Men långt efter det att ljuset försvunnit och närvaron av de majestätiska höjderna gått förlorad så finns vinden där. Sakta och dovt susar den fortfarande där i mörkret, efter att allt annat gått i vila. Fortfarande känns den mot min nakna hud där jag sitter och försöker ta in allt. Fortfarande kan jag känna hur den stilla smeker mig som för att göra mig trygg. Lugna mig. Natten omfamnar mig och jag försöker greppa skönheten i det som spelats upp för mina ögon. Det går inte att sammanfatta i ett par ord utan kan bara intas, bara upplevas och smältas.
Vinden
"Mannen i drömmen tar ett steg ut på savannen. Bältet i hans hand ringlar sig som en orm. Pojken skriker. Mannen stannar. Pojken andas genom munnen. Näsan är igenklibbad av blod. Det höga gräset ser grått ut i stjärnljuset. Pojken tittar på sin bror, på bältet i hans hand, på de skakande axlarna. Gråter mannen? "Jag ska resa härifrån och aldrig mer komma tillbaka!" ropar han, och i drömmen ropar den gråtande mannen tillbaka till sin lillebror: "En dag kommer du vara så långt ifrån denna platsen att du kommer at sakna den med varje ben i din kropp." Han tar ett steg mot pojken, stannar. "Du kommer sakna träden, och jorden, och det här gräset!" Mannen vacklar till och gör en dröjande, dyster rörelse - han drar sin öppna handflata i höjd med de länga grässtråna, en begravande och nermejande gest, och något i rörelsen får pojken att för första gången inse att mannen där borta, hans bror, måste sakna dess far."
- Johannes Anyuru -
En storm kom från paradiset
J. Anyuru
Solen har precis gått ner bakom grannön. Sorlet på hamnpromenaden börjar så smått komma igång och nedanför min hotellbalkong är ett gäng barn i full färd med att spela fotboll. Jag hör hur de pratar och även om jag inte förstår språket så hör jag hur inne de är i vad de gör. Bekymmerslöst. De är bara där just nu, ingen annanstans. Och det får mig att tänka. Själv bär jag ofta omkring på mycket annat och finner mig sällan bara vara. Uppslukad av nuet och ointresserad av allt annat. Jag borstar bort en kaksmula från den lilla balkongbordet och funderar på varför det är så. Det är sorgligt att vi människor när vi blir vuxna förlorar den här förmågan att uppslukas av tillsynes småsaker. Jag vill bli uppslukad. Vill känna den närvaron i nuet oftare. Ohämmat. Visst händer det men det krävs så mycket mer än när man var liten. Vad var det som gick förlorat, och när gick det egentligen förlorat? Jag blickar ut över hamnen och tar en klunk av det billiga rosévin jag köpt bara någon timme tidigare. Jag ser hur den sista båten från grannön anländer och sakta lägger till. Trots att jag inser att jag dragit livets vinstlott och fötts där jag fötts i en tid så fördelaktig och som ger mig möjlighet att kunna unna mig att just sitta i denna miljö så har jag ändå svårt att bara vara. Är det otacksamhet? Jag tar med mig saker ner hit, saker i mitt huvud som jag önskar jag hade lämnat hemma. Tankar om otillräcklighet, tankar om självförtroende. Vardagens vita brus som jag önskar att jag kunnat lämna där hemma. Lämnat dem i den kontext som födde dem. Deras moder och dess fader. Barnen under balkongen skrattar högt och jag ler. Det är ärligt, ett skratt som ringar in all den samlade glädjen två våningar ner. Det ger mig lite hopp, lite tilltro. Jag vill ju bara vara.