Bara vara
Solen har precis gått ner bakom grannön. Sorlet på hamnpromenaden börjar så smått komma igång och nedanför min hotellbalkong är ett gäng barn i full färd med att spela fotboll. Jag hör hur de pratar och även om jag inte förstår språket så hör jag hur inne de är i vad de gör. Bekymmerslöst. De är bara där just nu, ingen annanstans. Och det får mig att tänka. Själv bär jag ofta omkring på mycket annat och finner mig sällan bara vara. Uppslukad av nuet och ointresserad av allt annat. Jag borstar bort en kaksmula från den lilla balkongbordet och funderar på varför det är så. Det är sorgligt att vi människor när vi blir vuxna förlorar den här förmågan att uppslukas av tillsynes småsaker. Jag vill bli uppslukad. Vill känna den närvaron i nuet oftare. Ohämmat. Visst händer det men det krävs så mycket mer än när man var liten. Vad var det som gick förlorat, och när gick det egentligen förlorat? Jag blickar ut över hamnen och tar en klunk av det billiga rosévin jag köpt bara någon timme tidigare. Jag ser hur den sista båten från grannön anländer och sakta lägger till. Trots att jag inser att jag dragit livets vinstlott och fötts där jag fötts i en tid så fördelaktig och som ger mig möjlighet att kunna unna mig att just sitta i denna miljö så har jag ändå svårt att bara vara. Är det otacksamhet? Jag tar med mig saker ner hit, saker i mitt huvud som jag önskar jag hade lämnat hemma. Tankar om otillräcklighet, tankar om självförtroende. Vardagens vita brus som jag önskar att jag kunnat lämna där hemma. Lämnat dem i den kontext som födde dem. Deras moder och dess fader. Barnen under balkongen skrattar högt och jag ler. Det är ärligt, ett skratt som ringar in all den samlade glädjen två våningar ner. Det ger mig lite hopp, lite tilltro. Jag vill ju bara vara.