Hela jag brinner och ingen ser på. Jag kraschar i helgen. Sensommaren och den annalkande hösten sköljer över mig och vågorna slår hårt mot min kropp. Anfall efter anfall. Tankar och bilder ”en masse” övermannar mig och brottar ner mig på golvet. Parterr. Jag känner den kalla parketten mot min hud när verkligheten och vardagens gästspel på lördagskvällen håller mig i sitt järnhårda grepp. Jag ser bilder på henne och honom. Siluetter i en strid ström. Ett skådespel av kyssar och varma kroppar i en tät relation. En kväll där de blir ett med allt annat. Som en evighetslång superåtta i ultrarapid spelas det upp på mina kala väggar. Något har låst mina ögonlock så att jag inte kan blunda. Tvångsmatning. Jag söker med djupa andetag men botten är onåbar och jag fortsätter att sjunka. Jag vandrar på smågator och stryker konserter ur almanackan, allt det där i lördagskvällen i tanken. Som en prolog för hösten. De första meningarna. Ja, de första orden på ett verk för månaderna som kommer. En lördag i den sena augusti och jag greppar efter något. Ett handlöst famlande. I sällskap av bilderna och skådespelet dukas kvällen upp men trots allt finner jag mig där i det opåverkbara. Finner mig i rollen som mig själv. Den jag är i den värld som flyter runt mig. Naken och mottaglig. Jag ser mig själv och blundar. Vill inte se.
Last night on earth
När Thåström drar igång FanFanFan är det som om något går i sönder inom mig, rasar fast på ett oerhört fint sätt. Som om det ärliga och äkta plötsligt visar sig där. Naket. Regnet som sakta strilar från sensommarhimlen ger ytterligare bränsle till kontexten. Jag tänker på kyssen vi aldrig haft, eller natten där vi av misstag förlorade oss i varandra och sakta lät glida över till gryning. Saker som aldrig skett men minnen jag önskar hade bebott mig. Minnen att plocka fram. Hon står någon meter bort och jag önskar att jag mellan fyra ögon kunde berätta för henne hur vacker hon är. Så vacker att det nästan gör ont varje gång jag ser henne. Jag suger åt mig av kvällen. Lapar hungrigt efter kraften och energin. Poesin ur alltet som omger mig. Det känns som att det var evigheter sedan vi träffades bara hon och jag. Evigheter sedan vi pratade om livets små och stora ting. Jag försöker sätta en tidshorisont på det. Ett år ganska exakt. Två kameror och en tur i Skåne. Det slår mig att jag idag vet väldigt lite om vad som händer i hennes liv. Vardagen och hennes tjejer. Livet och veckorna. Tiden som obönhörligen marscherar framåt. Jag försöker dock inte gå vilse i tanken utan vill vara där i måndagskvällen. Omfamna närvaron och allt det som fullkomligt strålar ut från scenen. Jag finner mig plötsligt le av välbehag. Någon timme senare svarar jag på ett meddelande en vän skrivit och ser att hon är online. Min första tanke är att hon pratar med honom, han som jag inte ens vet existerar. Kanske berättar hon om kvällen. Jag slår dock omedelbart bort den där bilden. Vill inte att han ska stjäla kvällen för mig. Vill inte att han ska rycka allt det som de senaste timmarna genererat i mig. Det nakna. Det ärliga. Det smärtsamt vackra.
Lev och älska!
Daniel
Det vackra i det som ...
Jag bär en ångest inför måndagens konserter. Som en jacka hänger den där över mina axlar. Jag har ingen aning om vad som väntar. Det kan bli en galet härlig musikalisk paus eller en totalt förödande upplevelse. Kanske borde jag fly och skylla på ett plötsligt magont. Dåliga räkor till lunch. Kanske borde jag stryka konserten ur kalendern precis som jag gör på lördagskvällen. Jag vet inte. Dyker hon upp med honom förgörs jag fullständigt. Brinner upp i spåren i vilka jag står. Förbränt kol i siluetten av mina fotspår. Det vet jag. Men samtidigt behöver jag återigen pausen i sensommaren, behöver fly bort för en stund. Flykten från vardagen. Jag behöver andas och få vara en stund. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen aning och fullständigt förvirrad söker jag svar i syret runt mig. Tröstlöst. Mållöst och utan riktning. Jag säger ja till en liten förträff trots att min oro kryper över hela mig. Ångrar mig men ändå inte då energin finns i fantastiska människor. Och jag saknar förmågan att säga nej, så jag stålsätter mig. Jag ansamlar kraft inför måndagen och försöker lagra. Galet härlig eller totalt förödande.