Superåtta
Hela jag brinner och ingen ser på. Jag kraschar i helgen. Sensommaren och den annalkande hösten sköljer över mig och vågorna slår hårt mot min kropp. Anfall efter anfall. Tankar och bilder ”en masse” övermannar mig och brottar ner mig på golvet. Parterr. Jag känner den kalla parketten mot min hud när verkligheten och vardagens gästspel på lördagskvällen håller mig i sitt järnhårda grepp. Jag ser bilder på henne och honom. Siluetter i en strid ström. Ett skådespel av kyssar och varma kroppar i en tät relation. En kväll där de blir ett med allt annat. Som en evighetslång superåtta i ultrarapid spelas det upp på mina kala väggar. Något har låst mina ögonlock så att jag inte kan blunda. Tvångsmatning. Jag söker med djupa andetag men botten är onåbar och jag fortsätter att sjunka. Jag vandrar på smågator och stryker konserter ur almanackan, allt det där i lördagskvällen i tanken. Som en prolog för hösten. De första meningarna. Ja, de första orden på ett verk för månaderna som kommer. En lördag i den sena augusti och jag greppar efter något. Ett handlöst famlande. I sällskap av bilderna och skådespelet dukas kvällen upp men trots allt finner jag mig där i det opåverkbara. Finner mig i rollen som mig själv. Den jag är i den värld som flyter runt mig. Naken och mottaglig. Jag ser mig själv och blundar. Vill inte se.