Så anländer det igen. Väntat. Självkänslan bjuder upp och tvingar ut mig på dansgolvet bara för att sedan säga adjö. Plötsligt som från ingenstans dyker han upp i tanken och på en sekund tar det andra över. Så som det alltid gör, förr eller senare. Komplexen och dess lärjungar lägger sig som en våt filt över mig. Han dyker åter upp i tanken men inte så mycket som en person utan som en manifestation. Det blir tydligt vad jag är och vad jag inte är. Glasklart. Förmågor och oförmågor. Jämförelser. Och plötsligt finner jag mig åter belägrad av tankar och bilder från de senaste åren. Resan till USA och sommaren som följde. Högtider, semester och vardagar. Alla de tankar jag tänkt och idiotiska meddelanden jag skickat flyter genom mig som en spelfilm. Ångesten som följer är välbekant. Kanske är jag mer mottaglig i en värld där allt ställts på paus. Ett planlöst tillstånd i vilken vi alla väntar på någon typ av normalitet. Jag vet inte, men jag låter tankarna komma. Låter dem skölja genom mig utan att hindra dem men försöker att inte tillåta dem att fastna. De finns där men ändå inte. De både är och inte är, allt på samma gång.
En omött blick i en spegel
Och ett kallt löfte att inte betrakta