Den senaste tiden har jag tänkt en del på vad sommaren kommer att bjuda på. Trots att jag försökt ignorera det har de ändå gjort sig påminda här och var. Tankarna. Plötsligt har de manifesterats när solstrålarna letat sig fram genom molntäcket eller när jag gått förbi en uteservering och sett kärleksfulla blickar utväxlas över ett litet bord. De har gjort sig påminda när jag hört ett skratt i fjärran som påmint om hennes. Jag har sett hur hon skrattat åt något han sagt när de gått tillsammans i vackra omgivningar en ljummen afton någonstans. Hand i hand. Hur hon kysser honom medan solen sakta håller på att gå ner. Romantik och förälskelse. Små saker i vardagen som målat stora tavlor. Små ting som berättat väldiga historier. Ett konstant stilla surr som då och då bryter ut i något större och mer öronbedövande. Som att det inte vill att jag ska slappna av. Inte vill att jag ska ta en paus.
Det är en dryg månad kvar tills det att jag försvinner till Grekland. Innan det både resor, midsommar och festival. En dryg månad. Jag andas och tänker att det bara ska betas av. Dag för dag, vecka för vecka. Fösöker få in ett maskinellt tänk i ett medvetande så styrt av känslor. Systematik istället för irrationalitet. Nu istället för det som komma skall. Det slitna uttrycket ”ta en dag i taget” ekar i min kontext och jag försöker jaga det. Men det är svårt det där. Svårt att stänga av. Svårt att inte blir berörd. Svårt att inte se något under slutna ögon.