I en nyvaken vår
Värmen börjar åter göra det möjligt för mig att sitta i parken. Ett säkert vårtecken. Jag lägger ner en bok och två kalla öl i ryggsäcken, sätter på mig solglasögonen och beger mig ner. Turistbåtarna i kanalen har börjat sina turer för året och svagt hör jag guidens röst en bit bort när jag går över gräsmattan. Trots att det är tidig maj har folk redan börjat leta sig ut till gräsmattorna och träden. Ett uppdämt behov efter sol och värme. Törst. Jag fäller upp min stol som jag noterar att den börjar bli till åren kommen. Tydliga ärr. Den överlever säkert året men nästa säsong måste jag nog köpa en ny. Jag tar av mig min långärmade tröja och sjunker ner och tar emot. Värme och ljus. Nyfödda blad på grenar. De ständigt närvarande änderna. Samlar in och tar ansats för sommaren. Jag sitter på en plats inte så långt ifrån där vi en gång satt, hon och jag. Det är ett par år sedan nu. Filtar i en ljum sommarafton. Öl, vin och smörrebröd. Musik från hennes mobil. Som alltid fylls mitt hjärta med värme vid blott en tanke. En bild knivskarp i mitt sinne. Jag ser en annan kväll och en annan filt. Vi pratar fotografering. Hon antecknar. Jag tänker på hur jag då noterade hur den nedåtgående solen reflekterades i hennes ögon som om den sökte dem. Hur oerhört vacker hon var där Jag kommer ihåg hur jag önskade att jag fått föreviga henne där med min kamera. Fånga det i ett fotografi. En kväll att minnas. Föreviggöra. Jag fortsätter att bläddra i tankens bilder. Varsamt och sakta. Konserter och bio. Fester och skratt. När jag sitter där i stolen, just där solen och tankens bilder möts i en berusande dans, ser jag henne så tydligt. Det är som om han inte ens finns i mitt medvetande i kontexten jag befinner mig i. Det drömska i en nyvaken vår. En stund av ro. Det enda jag känner är värme. Självklar och tydligt. Som alltid är det hennes förmåga att generera det i mig som är smått magisk. Även om det blott är genom en tanke.
Lev och älska!
Daniel