Jag lyckas hålla dagen på avstånd. Ett tag. Jag blir själv förvånad. På jobbet reflekterar jag knappt över datumet i kalendern, den 14:e februari. Jag registrerar inte skyltfönsterna på vägen hem och på löprundan runt parken finns det inte ens där i tanken. Men sedan. Så fort jag satt mig ner i soffan och slappnar av sköljer den över mig. Dagen. Alla hjärtans dag. Plötsligt kommer den där strömmen av bilder som jag befarat flera dagar i förväg. En ström i tanken. Funderingar omöjliga att stoppa. Återigen ser jag dem där. Tätt. Kärleksfulla. Älskande. Plötsligt är det som om dagen finns överallt, Som att den bygger sitt bo runt omkring mig så att det inte spelar någon roll vart jag vänder mig. Ständigt närvarande. Ständigt där. I filmer och program på tv:n och i reklamen mellan dem. På sociala medier finns det ingen hejd på alla känslor som människor känner ett tvång att förmedla. I tanken är det dock bara dem jag ser. I varje reklam eller film. I varje inlägg är det på något sätt dem. Så jag stänger tv:n och slår ihop datorn. Utanför fönstret skrattar någon på avstånd medan jag går fram till bokhyllan. En bok att försvinna i, en värld någon annanstans. En annan dimension.
