Som så många gånger tidigare så är det som om jag inte känner igen mig själv. Jag famlar efter orden, säger saker som jag inte förstår och det känns som om mina lemmar lever sina egna liv. Omöjliga att kontrollera. Fullständig anarki i det som ska vara jag, i det som ett par minuter tidigare stängde dörren till lägenheten bakom sig. Det är hennes påverkan. I den nästan tropiska kvällen kan jag inte komma på något annat sammanhang där det är så där. Förutom just vid tillfällen som dessa, med henne där på andra sidan bordet. Trots sorlet från den lilla serveringen registrerar jag fågelkvitter från parken en bit bort, jag hör en klocka slå som för att förkunna heltimmen och att tiden ständigt pågår. Förflyttar sig. Jag känner mig mottaglig. Jag registrerar. Alltet är mitt och alla andras. Ett delat nu. Jag finner mig själv le ett fånigt leende när det uppenbara blir tydligt. Hennes närvaro. Det absolut vackraste som jag känner till och upplevt. Det som gör mig både stum och babblande samtidigt. Allt finns just där i den ljumna kvällen. Jag försöker sluta le så förbannat men det kräver en övermänsklig styrka som jag inte är kapabel till. Inte där, inte då. Försommarkvällen känns kort och tiden rusar, som den alltid gör. Jag försöker greppa den och få den att sakta ner, men kampen har som alltid sitt givna utfall. Det värdefulla flyktigt men samtidigt beständigt. Så jag låter den vara. Tiden. Vi har inte så många kvällar som denna så jag vill bara att den ska få vara. Jag vårdar sammanhanget då jag vet att det antagligen kommer att dröja innan vi ses igen. Återigen tiden. Jag kämpar inte emot timmarna utan följer bara med och försöker vara där. Registrerar. Upplever. Känner. Allt I en kväll så oerhört vacker.
Lev och älska!
Daniel