Midsommar! Det är första gången jag är i huset sedan min farmor gick bort. Först hade jag inte tänkt åka dit men när min farbror frågade kunde jag inte säga nej. Det var lite som om han outtalat vädjade. En någorlunda normal människa att umgås med för en stund. Ett annat umgänge än min förvirrade far som aldrig längre riktigt är där. När jag väl kommer dit så är tomheten talande. På något sätt kan jag känna att något saknas. Som om huset tappat i färg och plötsligt ekar i tomhet. Som att ljudet av klockan som alltid hängt på väggen är dovare. Nästan uppgivet fortsätter den att slå varje hel- och halvtimme, men utan vilja, utan kraft. En känsla av att grenarna på äppleträdet tyngs ner av det som inte längre finns där. Människan som varit en konstant där är plötsligt borta och med ens går inte ekvationen ihop längre. Misären som de senaste åren karakteriserat mitt barndomshem känns plötsligt än värre. Det gör ont i mig att se. Hänsynslöst sliter det i mina minnen, Det är som att det är en annan värld. Antitesen till det som en gång var. Jag är medveten att jag skönmålar just det som en gång var men kontrasten är trots det total. När jag kommer hem känner jag mig allt annat än bra. Högtiden som alltid varit min favorit får plötsligt mitt huvud att surra på olika sätt, alla i ostämda toner, men jag somnar. På midsommardagen får jag en midsommarhälsning från henne. Som alltid är det något speciellt helande med de där orden. Som att hennes bokstäver tystar surret och varsamt bäddar in det i bomull. Först tror jag att det andra meddelandet hon skriver är ämnat någon annan då det är längre än vad jag kan minnas hon skrivit tidigare, i alla fall på väldigt länge. Men jag tar emot det. Jag låter mig värmas av den kraft hennes ord alltid ger mig. Trots det kan jag inte hjälpa att känna att det finns något annat där. Någon annan i hennes midsommardagsmorgon, en ny vibration just där i hennes sommar.
(Svahn)
Decisions in the making
Decisions in the sand
The Aegean Sea gave its blessing to my plan
It didn’t see the dark skies
It didn’t feel the pain
or hear unspoken words of love in vain
So I could have been the poet,
You could have been my star
We could have been the writers of that fall
Our words would burn i crimson
Love letters forged in red
The sweetest words our lips ever said
Just when I thought that I would make it
you turned my whole world upside down
It´s in your ways, where beauty stays
Let me drown!
Just let your waves crash down upon me
Let them bury me alive
no need for air when you are there
and that’s your crown
But hey I would do it all again
if the slates would all be wiped clean
Cause you’re my whole creation, you’re the queen
I´d harness all my powers
line up just to be shot down
There´s beauty in the pain six feet underground
Cause it´s you, it´s always you
Every breath and in every cry
I cherish all those moments as I die
The visions of you smiling, the sounds of every laugh
A last look before we part
And thats my epitaph
Koufonissi - Live at ...
Först tänker jag att jag ska fråga henne om hon vill hänga med och ta en sista öl tillsammans innan semestern men sedan tänker jag på den där känslan jag fått då och då den senaste tiden. En lätt känsla av att jag stört eller trängt mig på. Att det kanske finns en ny pojkvän där i bakgrunden. Vibrationen av en ny kärlek. Så jag lägger ännu en gång band på mig. Det sista jag vill är att störa, utan istället låta henne njuta av allt den tidiga sommaren eventuellt har dukat upp för henne. Lust och förälskelse. Glädje och åtrå. Äventyr i sommarmånader. De likheter med tidigare somrar som jag anat och känt den senaste tiden kanske är ett faktum ändå och inte bara något jag läst där mellan rader. Något absolut. Hennes meddelanden som klingar annorlunda, positiva men med en distans som jag känner igen sedan tidigare. Hennes närvaro och frånvaro i olika sammanhang. Ett nytt namn framkallar komplexen och avundsjukan som jag bär på. Plötsligt känner jag mig åter lastgammal, liten och genomskinlig. Motpolen till allt det jag önskar jag vore. Honom. Så nej, jag skriver inget. Jag försöker ignorera den värme som bor i mitt eget bröst och låter pennan vara. Bokstäverna lyser med sin frånvaro på den lilla skärmen på min mobiltelefon. Det enda ljuset i rummet. Istället blir jag så oerhört arg på mig själv. På alla mina tankar och på att jag låter dem besudla den känsla som jag brukar ha inför min sommarresa. Att jag låter dem radera den vällust som blotta tanken på att resa brukar generera i mig. Jag blir arg och besviken på den jag är och på det sätt jag fungerar så jag tvingar mig själv att stanna upp ett tag. Jag lägger mig ner på golvet och sätter på hörlurar. Musiken blir mitt lugnade. En paus i decibel. Så jag skruvar upp och låter allt annat finnas därutanför, åtminstone för en stund. Jag vet att det finns därute, men just nu i fredagskvällen vill jag inte veta.
Paus i decibel
Mittiveckanledig. Solen hänger sig envist kvar så jag drar ut i parken med bok, som jag ofta gör när isen lossnat och solen väl börjat värma och jag är ledig. En liten paus i det gröna. Men det är något som skaver. Något otydligt men som ändå är närvarande långt där bak i tanken. Trots att jag längtar till min treveckorsflykt från vardag och verklighet så är ändå en lätt men tilltagande ångest närvarande inför de kommande sommarmånaderna. Som om mörkret tonar upp sig på himlen trots att den är klarblå. Jag känner igen den, olusten. Det är samma känsla jag haft inför tidigare somrar. Jag har inte gett parallellerna som jag anat de gångna månaderna något vidare utrymme i mig men de har funnits där och underbygger känslan. Upprepningar. Ekon av det som varit beblandas med nuet i en sjudanden kittel. De ger bränsle åt det som gror där någonstans inom mig. Jag försöker skaka det av mig där bakom solglasögonen i solen. Men jag har ingen framgång. Jag känner hur det surrarr. Längt där inne känner jag hur den påpekar sin närvaro. Demonstrativt och med en sakta växande styrka.
Mittiveckanledig
My heart still beats ...
Det blir en av de där drömmarna. En av dem som känns mer verklig än livet självt. Jag kan inte förmå mig att stiga upp utan försöker krama ur det sista av tankar och känslor. Behagligt fjättrad vid sängen ligger jag kvar. Hennes leende fortfarande tydligt. Det leende jag sett precis innan jag öppnat mina ögon. Hennes skratt dröjer sig kvar i mitt sovrum i den tidiga sommarmorgonen. Som om det letat sig ut från mitt sinne in i det vakna. Trotsat alla lagar och penetrerat det omöjliga. Just där i gränslandet mellan sömn och vakenhet flyter jag fortfarande på det hav av lust och välmående som natten burit mig på. Där jag legat på rygg med den stjärnklaraste av nätter ovanför mig. Begrundat det jag finner det mest vackra. Det finns där fortfarande som en aktör. För en gångs skull spelar det ingen roll att det är måndag. Det är som att dagen inte finns längre. Som att veckodagarna bara är en begränsad konstruktion av människan skapad. Verkligheten utanför fönstret känns som en abstrakt funktion som inte berör mig, inte just där och då. Ett parallellt universum. Några få minuter finns något annat, något mer. Så jag ligger kvar. Bara en stund till. Bara en kort stund till.
Lev och älska!
Daniel