Magin av hennes ord slår mig återigen. Med sin oerhörda kraft får de molnen som samlats ovanför mitt huvud att skingra sig. Det golvar mig. Kraften i allt det jag känner. Skoningslöst jagar hon bort de mörka skyar som samlades där inför helgen. De som bringat oro och rädsla. De som hindrat solen där ovanför att värma mig och ge mig ro. Hennes ord står där och det är som om världen saktar ner. Som att de ger mig tid och lugn. En midsommarafton som egentligen dragit ner mig går jag stark igenom. Och allt på grund av henne. Egentligen borde det vara det som jag skulle vara rädd för. Hennes påverkan och den berusning jag känner i hennes närvaro. Men hur kan man vara rädd för det vackra? Hur kan man någonsin frukta allt det som målar ens inre i de vackraste färger? Även om jag inser att det på sikt antagligen kommer att medföra sorg och saknad så kan jag inget annat än att ta emot allt. Låta det fylla mig för stunden. Jag är här just nu och låter det vara så. Jag kan inget annat än att låta hjärtat leda. Att låta det föra mig i den där dansen vi kallar livet. Är det fel, eller rätt? Jag vet inte. Men det är det som är jag. Det är min väg och filosofi oavsett vad den bjuder mig på i framtiden. Jag vill inte tro på att det vackra i ett hjärta kan vara fel. Just i stunden måste det få vara. Det är det jag vill tro. Det är det jag hoppas på. Det är det enda jag vet.
Lev och älska!
Daniel