Oskriven
Jag sitter återigen i parken. Söndagssolen strålar från en klarblå himmel. Det är sommar. En sommarsöndag. Staden känns lite halvsovande i värmen. Jag tänker på hur jag satt här för ett år sedan. Helt ovetandes om året som skulle komma. Ovetande om den explosiva eld som jag bar i mitt bröst och som när den väl fick syre skulle anta en omfattning jag inte trodde var möjlig. Vidder tidigare osedda har plötsligt öppnats upp i mitt bröst. Det är en annan värld jag ser idag. Det är som om himlen plötsligt fått en annan färg, som om månen verkar så mycket större. Det är som om om den blodbok som jag alltid sitter vid här i parken antagit andra proportioner. Den känns väldig och mer imponerande. Majestätisk. Det är som om om jag plötsligt ser allting på ett annorlunda sätt. Ett vackrare sådant. Resan är brutal i sina känslosvall. På gott och ont. Höga berg följs av dalar, men det är så det är. Livet. Så här sitter ett år senare. Betagen. Jag tänker på vilken värld jag kommer att leva i om ett år. Hur kommer verkligheten te sig då? Kommer den där boken att te sig än mäktigare och berusande eller kommer barken ha vittrats sönder och färgerna i mina ögon tvingats bort av en verklighet som kröns av det olyckliga. Jag vet inte. Vad vet vi egentligen någonsin om framtiden? Ingenting. En bit bort jagar två små barn varandra barfota på gräset. De skrattar. De existerar bara i nuet. Just där och just då. Tillsammans. För dem finns inget annat än just denna soliga sommarsöndag. Så jag väljer att vara just så där jag sitter. Att bara låta dagen vara idag, som om det inte finns något annat. Jag vilar i det. Framtiden är oskriven och jag låter den vara det. Jag väljer att inte tänka.
Lev och älska!
Daniel