Småfull och rätt lycklig!

Jag ringer och gratulerar min farmor på hennes 88-årsdag. ”Lever du?”, frågar hon mig som en kommentar på att jag inte har hört av mig på ett tag. Hon pratar högt då hennes hörsel inte är vad den en gång var. Jag håller luren en bit från mitt höra. Hon är den snällaste människa jag någonsin mött så det är inget illa ment i hennes inte så subtila fråga. Sarkasmen lyser genom trots hennes ålder, men det ger det mig lite ångest. Det ger mig skuldkänslor. Jag vet att jag borde ringa oftare men jag klarar inte alltid av att möta tankarna som de där samtalen genererar. Tankar kring min farmor och far. Om livets förgänglighet. Det sköra i allt. Att inget någonsin förblir vad det en gång var. Hon blir dock glad av att jag ringer, det märker jag. ”Har du träffat någon tjej?”, frågar hon mig sedan som ännu en kommentar kring varför jag inte hört av mig. Jag ler lite åt hennes fråga. Det är inte första gången jag hör den. På ett sätt ligger det något i det hon sagt, även om det inte är på det sätt som hon menar. Mitt sinne har ju mött det mest fullkomliga. Hon som vänt upp och ner på min känslovärld och som visat mig nyanser jag inte trodde var möjliga. Onåbar men ändå där. För alltid endast en dröm men likväl åtrådd. Någon som lyser och gnistrar där inom mig både när jag är vaken och när jag drömmer. Hon som har förmågan. Men det säger jag inte till henne. ”Nej, jag har inte träffat någon flickvän”, svarar jag pragmatiskt och korrekt.  Jag tror hon blir lite ledsen, och kanske besviken. Jag vet ju att hon vill att jag ska vara lycklig. Vill att jag ska ha det där livet som i hennes ögon är det normala. Vi pratar lite allmänt sedan säger jag att jag ska titta ut till helgen och fika. ”Då kan vi prata lite mer då”, säger hon. Så vi säger ”hej då” till varandra och lägger på. Jag tänker lite på ordet ”flickvän” som jag precis använt och skrattar till. Att vara snart fyrtio år och använda just det ordet får mig att återigen le. Att vara medelålders och fortfarande använda det känns konstigt men på något sätt ändå inte. Allt det där härliga som i stunder sveper iväg med mig får mig ju att känna mig ung. Det är tonårens vilda och vackra hjärta som visar sig och i det ligger något väldigt annorlunda och långt ifrån allt det som växer i medelålderns stilla trädgård. Trots att det gör mig svag och naken i stunder får det mig att känna mig stark. Styrkt av vetskapen att det finns i mig. Att den där ungdomliga elden fortfarande brinner där på den mest centrala av platser i mitt bröst. Att det på ett sätt definierar det som är jag. Hur svårt det än kan vara att i stunder brottas med det obesvarade så är jag tacksam. Tacksam för att just den ”ungdomen” inte har något som helst med ålder att göra.

Lev och älska!

Daniel